Vuxen son som har panikångest och depression, hur kan man få hjälp?

[Green Hicuby]

Skriver i detta forum i hopp om att få råd och tips om hur jag kan hjälpa min son, 26 år som har diagnostiserats med depression och panikångest.  Jag tycker inte primärvården räcker till, de gör säkert sitt bästa men när han inte blir bättre har jag inbillat mig att man får remiss till nästa instans, på samma sätt som man blir remitterad vidare när man har en fysisk sjukdom.

Det hela börjar, som jag minns det 2017, sonen har kommit hem från långresa i Asien (reste ca 3 månader). han fick avbryta eftersom han fått magproblem. Han söker för dessa problem men man hittar inget förrän ca 1 år senare, han har en parasit i magen och får anitibiotika. Men innan dess har primärvården börjat prata om magvärk, illamående, yrsel, darrinngar som är hans symptom är tecken på depression. Han får setralin. Någonstans här börjar han också få panikångest. Vi är till Akuten vid flera tillfällen och det tas prover och EKG. Allt är bra. Han får också göra arbets EKG – även det är bra.

Jag och sonen pratar om vad allt detta kan bero på, testade han droger på sin resa? hände något läskigt, traumatisk? Men han svarar nej – jag måste tro på detta eftersom allt han vill är att må bra.

Sonen har jobb och de första åren, 2017 – 2020 kanske så fungerade jobb och det sociala bra. Men sedan 2020 har han dragit sig mer och mer undan från vänner. Han kommer inte hem till oss (mamma och pappa) längre. Han jobbar fortfarande (75 % av en heltid)  men han ringer ofta och säger att han mår bajs, känner sig trött, skakig, ont i bröstet.

Hans liv idag är att åka till jobbet, ta hand om sin bil (väldigt noga med det) sedan hem  och inte göra någonting eftersom han är orkeslös som han uttrycker det. Han bor ensam i en lägenhet, den städas i stort sett aldrig om inte jag gör det.  Han lagar inte mat, under en lång tid har han beställt mat från fodora mfl men inser att det blir för dyrt. Han kan inte gå till affären så numera är det jag som handlar, färdigrätter från Findus, Dafgård mfl och vi bidrar också med matlådor från våra middagar. Vi har sagt att han kan komma hem och äta med oss så ofta han vill men det vill han inte.

Vår erfarenhet av primärvården är att de skriver ut antidepp medicin, men har ingen uppföljning. ibland ändrar det dosen och säger att “du kommer må sämre ett tag men det går över”. Ingen uppföljning. Han får träffa kurator några gånger. När får man träffa psykolog/psykriatiker? Vi har bytt vårdcentral nyligen i hopp om att få lite mer hjälp. Här har han fått info att han får träffa kurator 6 ggr , han har bett om fler tillfällen men kuratorn är tveksam då han gjort framsteg.?? tyvärr är jag inte med så jag vet inget om vad som sägs osv. Jag ser ju bara hur han mår och jag känner inte att han gjort framsteg. Jag tycker tvärtom.

Vi har betalat privat psykolog men just denne funkade inte. Man skulle vilja få tag på någon som har erfarenhet av denna typen av problematik.

Han har inget missbruksproblem och är inte självmordsbenägen (vad jag eller vården vet ialla fall) Så jag hoppas någon i detta forum kan tipsa om var vi kan vända oss eller hur vi bör agera. Sonen vill ju inget heller att bli den gamla, glada Joel han var förr. Precis som vi, hans föräldrar vill.//Eva