Är helt nybliven medlem här och vill gärna dela min “berättelse”. Hoppas innerligt att det kan uppmuntra någon att det alltid finns hopp.
Är pensionär idag vilket jag har längtat efter i så många år. Hade en barndom som är så ofattbar att jag inte kan tänka tillbaka till det förutom vissa sekvenser som tex när jag var runt 7-8 år, satt i mammas famn på en stol, mamma höll hårt om mig och grät, en stor knytnäve nuddade mitt ansikte och träffade mamma i ansiktet, hon släppte taget om mig och “rann” ner i golvet. I nästa sekvens ser jag att pappa har ett tag om mammas hår och drar henne ur rummet.
Efter den händelsen kommer jag också ihåg att pappa sa till mig, som så många gånger tidigare, att jag skulle hämta en “rejäl björkegren” och var det för vekt så fick jag hämta en grövre gren.
Tog lång tid innan jag “kom på” att frigöra mig från slagen på min bara rumpa och rygg genom att “frigöra” mig från smärtan och se ovanifrån när han slog.
Finns så mycket mer men det har gått så lång tid så jag vill inte älta det längre så på ett sätt har jag kommit över det så jag kan fungera i samhället.
Har fått många törnar också i vuxen ålder och har haft några tuffa år men idag kan jag till och med njuta av saker och ting.
Fick en väldigt svår cancer för snart fyra år sedan med många tuffa behandlingar, strålningar och cellgifter, efter behandlingarna gick jag hemma och sondmatade mig själv, hade mycket smärtstillande, kunde varken sitta eller ligga för smärtan, gick ute i min trädgård på nätterna, ville inte ge upp även om tankarna fanns där många gånger.
Det svåraste var och är ändå att komma över min son som gick bort ungefär i slutet av min cancerbehandling. Jag vill inte gå in närmare på sonen men han finns i mina tankar varje dag.
Har svårt att acceptera att han inte finns längre men har accepterat att det är så.
Idag lever jag ensam och tycker att jag har det bra (även om jag inte riktigt vet om det stämmer).
Reser mycket men tycker nog ändå att om det fanns en “själsfrände” som delar upplevelserna med mig.
