Råd hur man gör när en närstående är allvarligt sjuk, och man själv mår dåligt

Hej!

Jag letade efter någon tråd, angående hur man kan må när en närstående blir allvarligt sjuk.

Jag hittade ingen, så jag skapar en nu och hoppas att någon vill dela med sig av sina erfarenheter och känslor.

I mitt fall handlar det om en förälder, som har fått en allvarlig Stroke.

Jag är nog inte unik på något sätt i att ha lovat mig själv och kanske andra,  att hålla ut (att inte vara barnet som går bort före sina föräldrar) att senarelägga.

Men man känner att tiden kommer närmare, när man inte har den motivationen kvar längre.

Ta hand om er!

Hej,

Tackar för att du startat tråden. Den är välbehövlig!

Min mamma är allvarligt sjuk i cancer. Hennes tumör går ej att operera bort och hon har nu slutat med cellgifter. Jag vet inte hur lång tid hon har kvar. Det känns som att jag har en massa måsten som hänger över mig. Jag måste vara glad och positiv när jag träffar henne, jag måste visa mig stark, jag måste vara vuxen och kunna stå på egna ben, jag måste hjälpa till även fast jag känner mig orkeslös, jag måste ringa och lyssna, jag måste vara tillgänglig och ställa upp. Det är tufft, speciellt när man redan innan mamma blev sjuk, varit deprimerad i olika perioder av sitt liv, dels på grund av en dysfunktionell familj. Jag har nog alltid ansetts som den “starka” i min familj då jag aldrig pratat om mitt mående med dem. Därför blir det extra tungt när man förväntas vara stabil och stark. Hur mycket orkar man?

Jag vet att det låter klyschigt men jag klarar av vardagen av att ta en dag i taget och sen så gott det går acceptera alla känslor som sköljer över en till och från.

Ta hand om dig!

Hej!

Jag känner igen mig i det du berättar om, på gott och ont har man kanske hållit sitt eget mående för sig själv utan att berätta utåt.

Då det kommer en sådan här händelser i ens liv, hur mycket man än har försökt förbereda sig så känner man sig ändå oförberedd.

Den ork som man har varit van att egna åt sig själv, för att orka hålla uppe en fasad utåt ska man nu försöka ge med sig till andra.

Framförallt förväntas man vara den som ska vara stöttande för den sjuke, men också ha orken att sköta allt som kommer i samband med den närstående eller annans sjukdom.

Man får kanske acceptera, att man inte klarar och orkar allt själv.

Ta nu hand om dig!

 

Jag känner igen mig i mycket ovan sagda. Jag har en mamma som har haft tyst hjärtinfrakt och sepsis och är i mycket dåligt skick och bor på kortidsboende. Min far har värsta sorten av parkison och bor kvar i deras hus. Eftersom jag har möjligheten så bor jag hos honom.Så det är mycket, dosera och hämta medicin, planera sjukresor, åka med till sjukhus och mycket mer. Men det viktigaste vara där och stötta, häromdagen sa han att inte orkar mer och vill dö. Då måste jag vara stark och putta undan hur jag själv mår. Jag vet innerst inne att det är bara en tidsfråga innan de går bort. Plus jag har andra privata problem att brottas med och jag vet hur eller vem jag kan prata med detta om, så jag bär på allt detta och mår jättedåligt och jag vet inte hur länge jag orkar, men till det yttre visar jag upp en glad min och ingen vet hur dåligt jag egentligen mår. Egentligen så är det bara mitt jobb som håller mig uppe just nu. Det finns ju anhörig grupper och så men….det är just det ..men..

Tack för ni finns här

 

 

 

 

Hej!

Jag är glad att du ville  och orkade svara, jag tror att det finns fler som brottas och lider…

Själv ska jag inte skriva något mer nu, men jag tror ändå att det är en fråga som många nog har eller kommer att bli ställda inför.

Ta hand om er!

Tack för era berättelser. Det känns bra att veta att man inte är ensam i sina tankegångar. Att vara anhörig är verkligen tufft. Jag känner mig så otroligt hjälplös och har på senaste tiden känt mig väldigt arg och ledsen över att det är så jävla orättvist. Eftersom jag inte bor i samma stad som min mamma så känner jag mig också väldigt orolig och stressad över att inte kunna vara där.

Som nämnts tidigare så kommer man aldrig kunna förbereda sig inför en nära anhörigs bortgång. Jag tycker att jag borde kunna göra det men hjärnan vill inte riktigt förstå. Just nu känns det lite som tortyr. Det skrämmer mig hur mycket jag hela tiden anpassar mig till nuläget och sjukdomen, för att hela tiden få en distans till att min mammas död är långt bort.

@Yellow Ligupo, du skriver att det är ditt jobb som håller uppe dig just nu. Jag känner verkligen igen mig i det och jag är verkligen glad för din skull att du känner så.

Jag har nyligen bytt jobb och tycker att det är superjobbigt att berätta om min livssituation. Mest för att jag blir så ledsen när jag tänker på det men också för att jag inte vill se deras ledsna ögon och tomma svar. Hur tar man ens upp en sån tung sak?

Hör gärna mer om era tankar och erfarenheter.

Ta hand om er!

Hakar på gällande jobb, som är viktigt ur så många aspekter bortsett från lön. Rutiner, professionalitet, kontakter o social samvaro. Jag har haft bra o sämre chefer o arbetsgrupper i livet, som varit upp o ner. Det är så viktigt för att man ska kunna bidra på ett bra sätt i jobbet, att man känner sig trygg o på rimlig nivå kan få dela hur man har det. Livet pågår, hela tiden, på flera fronter, för alla. Jag försöker att se, prata o bry mig om de omkring mig på jobbet, på ett lagom o lyhört sätt. Försöker också att inte bära o ta på mig för mycket av det jag hör o ser. Det är inte alls så det varit gentemot mig när det varit svårt i mitt liv. Kram på er alla kloka fina medmänniskor.

Känner igen de ni skriver. Jag är inte 30 ännu men min mamma drabbades av en massiv stroke med stora handikapp som följd i våras.
För mig fanns det aldrig några tvivel om att jag skulle säga upp mig, lämna lägenhet, lämna min sambo och mina vänner för att flytta hem & vårda henne 24/7 tills assistans är ordnad om förhoppningsvis 1 år. Är själv också sjuk tyvärr.

Man orkar, för att man måste.
Vi får lära oss allt om hur man ska vinna och kämpa men aldrig att det är okej att må dåligt och faktiskt ge vika.

Man tar 1 dag i taget och man accepterar att inget blir 100%.
Man måste bara hitta den där saken som får en att ta sig fram. Jag startade en blogg för att kunna ventilera och vara kreativ. Även ge andra råd.

Det som får mig att orka är att jag varje morgon längtar till att jag ska få ge mamma en kram och säga godmorgon och sedan få ett leende. Det är de jag lever för.

När dom väl är borta vill vi kunna säga till oss själva att vi gjorde allt!

Har ni möjligtvis någon i er närhet som är i liknande sits som ni kan bolla idéer med?

Anonym skrev:

Hej! Jag letade efter någon tråd, angående hur man kan må när en närstående blir allvarligt sjuk. Jag hittade ingen, så jag skapar en nu och hoppas att någon vill dela med sig av sina erfarenheter och känslor. I mitt fall handlar det om en förälder, som har fått en allvarlig Stroke. Jag är nog inte unik på något sätt i att ha lovat mig själv och kanske andra, att hålla ut (att inte vara barnet som går bort före sina föräldrar) att senarelägga. Men man känner att tiden kommer närmare, när man inte har den motivationen kvar längre. Ta hand om er!

Jag har ex. far till våra barn, som efter skilsmässa för ett år sedan gick in i en svår deppression. Nu verkar det som han börjar komma ut ur tunneln på andra sidan. Och det låter som diagnosen han fått är utbrändhet.  Eftersom vi har en lång historia och grund till skilsmässa så skulle jag vilja veta om han utretts bipolär. För både min och barnens skull, för alla år han dragit ner familjen, vi har tagit så mycket och jag har insett först nu att jag haft ett stort medberoende med huvuduppgift att täcka upp för allt jobbigt och hålla upp fasaden. Kommer han klara att jag ber om att få det utrett eller är det inte min buissniss längre?

Han finns i mitt liv i allra högsta grad, han klänger sig in på ett sätt och påverkar mig fortfarande starkt. Jag känner som han fortfarande saknar insikt. Kan jag kontakta hans terapeut?

Detta är också av stor vikt eftersom stora dottern verkar nedärvt men hon har stor insikt, vi pratar väldigt mycket.