Hem > Forum > Närstående > (Pappa) på ett papper är allt han blev ,tilliten försvann likaså män

(Pappa) på ett papper är allt han blev ,tilliten försvann likaså män

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Har sedan jag va liten  haft problem i hemmet ,alltid trott detta hade dokumenteras med den psykiska misshandel och fysiska som pågick .Fick många gånger se min mamma bli slagen och blev slagen själv ofta ibland när jag inte gjort som min pappa ville och oftare när jag skyddade min mamma från att bli slagen. Vi va till polisen en del under min uppväxt och när jag anmälde dt som hänt mig det jag höll för mig själv så fick jag känslan av att det inte va polisanmält sedan barnsben ….men inget bekräftat. Min mamma var sjuk sedan jag föddes i canser vilket fortsatte genom större elen av hennes liv och kunde ramla omkull hemma så var ofta orolig för henne pga det då jag var väldiigt liten. Tror min mamma var rädd för alla hårda ord skrik och slag och jag vet att hon försökt skydda mig ….men det va svårt att ta ut. Jag ville inte lämna min mamma för jag var rädd att hon skkulle dö om honom blev själv i huset då mina bröder inte alltid hjälpte henne. Pappa manupulerade ofta och sa att vi va fula,mamma blev ofta kallad tjock ibland (hora) ,jag blev nedtryckt jag var tjej och tjejer kan ingenting alls enligt min pappa …min pappa sa tiill mig och min mamma att jag aldrig borde ha blivit född minns bara mammas tårar efter de orden..ju äldre jag bliv ju mer blev det att jag var dålig jag kan inget …alla adra va mycket bättre än mig ,mina vänner och mina klasskompisar dom kan så mycket men du kan ingenting.När han själv gjorde fel ….då var det inget fel alls det va rätt allt han gjorde…oavsett fel i jobbet eller hemma.På jobbet (Han jobbade på Posten som det hette före postnord) där kunde jag höra som liten för han tog med mig dit varför vet jag inte än idag  att han lagt saker på fel plats ,skulden blev min  joch då var jag bara ett barn …och vad jag vet jobbade jag inte iallafall . Som liten kunde jag se en flicka på gården skrika och stå vid pappas sida hennes mamma satt i en bil bortanför huset och skrek om pengar till flickan för att köpa kläder och jag sa det till min mamma att hon få kläder men inte jag…mamma hade nog redaan förstått att han va otrogen och på ågot sätt jag med då, en liknande tjej var även på mammas dagis där hon jobbade ,jag tyckte mest hon va konstig  då hon klädde av en pojke och de lekte med könorganen  hans,jag var där ibland på mammas dagis i kortare stunder oftast efter skolan pga någon anledning jag inte minns nu. Senare i livet dyker det upp en tjej som liknade denna flicka som förföljde mig manipulerade mig ,flyttade till samma bostad som mig om och om igen oavsett om hon var skriven där eller inte ,som idag verkr bo i samma hus som  mig . I tonåren hade jag inte den roligaste skoltid var mobbad och utanför och ville många gånger ta mitt liv försökte det med några gånger ,tack vare fanns det fina skolkamrater med och de var min räddning då vuxna inte såg eller ville se det är fortfarade oklart än idag. Insett med åren att min pappa kontaktat min skolkamrater och klasskamrater för att få information om mig och vad jag gjorde men tror att han även försökt manupulera dem till att göra som han ville…vilket idag är lite oklart vad han ville igetligen. Har pga av allt blivit avskydd hatad fast jag inte gjort något fel utan mest varit jag. Insett att jag har trott att jag älskat personer som jag inte älskat heller under tonåren och att det fanns äkta kärlek min pappa inte kunde rå på, tacksam för det idag!Lite bitar ur min historia igetligen kräver jag inte att nån ska läsa eller förstå men kanske finnns det någon därute som går igenom något liknande vad vet jag? Hjälper min text ,kanske kanske inte? förhoppningen är väll att om någon uder min skoltid läser det här kanske de  kan se det på ett annat sätt och förhhoppnigsvis förstå att hata mig inte hjälper dem eller deras familj och släkt. ärligt talat bryr jag mig inte om de lägger skit på min pappa för det han har gjort får ingen av oss någonsin tillbaka. Även min  älsta bror har utsatt mig för våld under barndomen och under många år fick jag gå och höra hur äcklig bror jag har och att jag va lika äcklig ,rykten om att jag haft sex med min bror,vilket jag aldrig skullle ha gjort då jag vägrade krama ellerhålla hans hand ens då han utsatte mig för sexuellt våld. Vill inte gå in på detaljerna han gjorde känns fortfarande efter alla år…har lyckas prata med han då vi bodde i samma hus  ,men va mån att hålla vänner och bekanta borta från honom så gott jag kunde,men lyckades väll inte alltid.

    Insett nu i vuxen ålder nu för något år sen att min mellanbror börjat likna pappa rätt mycket och märkt att mins syskobarn inte mått bra ,även om han skriver att barnen mår bra hela tiden så visar barnen något helt annat försökt göra en orosanmälan  men känner mig missbetrodd och vet inte hur det gick men jag försökte iallafall. Min bror trycker ner barnen verkar ha haft kontroll över mig med när jag befann mig på en båtresa,vilket konstigt nog några klasskamrater och skolkamrater gjorde med och jag kände verkligen hatet stiga mot mig .

    Efter allt som hänt och allt hat mot mig så  känns det som det inte kan bli värre nu när alla anmälningar ligger nere och jag känner att folk försöker få mig att ta kontakt med dem som inte vill mig väll alls.

    Vill absolut inte ha kontakt och svarar varken på mail telefon brev …än mest brev som jag fått men är orolig att tillslut någon får tag i något annat och ger ut det ….så säkerhet är det enda som snurrar i mitt huvud nu att bli så säker jag kan bli utan hjälp för det vet jag att jag inte kan få.

    Till alla som inte varit med om det här tidigare ber jag snälla läs på om narcisism  ,mytoman ,sociopat,psykopat  innan ni dömmer någon . Finns info att söka goggla eller sociala medier ger även träffar på ämnet,det är viktiggt att alla lär sig om dem för allas säkerhet och välmående.

     

     

    Tack för att jag fick läsa! Blir väldigt berörd av din text. Förstår att du gått igenom ett rent helvete. Hur mår du idag?

    Starkt också att du orkade sätta ord på din historia. River det upp känslor för dig att skriva om det eller skapar det snarare lite mer distans till det som har hänt?

    <3

    Trådstartaren

    Tacksam för att du läst min långa text. Ärligt talat är det den värsta frågan jag brukar få  om hur jag mår ,dels för att jag känner det så svårt att exakt sätta orden på hur jag mår,och dels för att jag måste tänka ,vilket e knasigt kanske men har ett sånt försämrat minne  och känner det jobbigt att bara tänka,men känslan är väll inte bra igentligen men sälllan jag vill gå ut till hela världen att säga det pga allt man genom gott då det bara ger dem mer energi. RIver upp sår delvis mer sår med allt man giick igenom med vänskap och kärlek ,det rivs upp resterande blir mer distans till, mest av allt minns jag mer när jag skriver än när jag pratar om det upplever det enklare just nu. Så ja det som river upp gör det jobbigt,men även inser jag fina minnen som återkommer även om de är riktigt få så guld värda just nu ,gör min dag lite ljusare. Då jag idag är helt själv iof sen rätt lång tid så van vid det nu varit så sen 2010 ungefär.

    Tack känner mig inte så stark men tänker att det är skönt att få skriva ner den kanske ger den någon i liknande sits lite andra tankar är väll det jag mest tänkt.

    Förstår, har tidigare i mitt liv inte själv tyckt så mycket om att få frågan hur jag mått eftersom jag inte heller riktigt vetat svaret. Vad säger man liksom? Och kanske också eftersom det ofta kan vara så många känslor samtidigt som man känner? Lite som när personer frågar vad man har för syn på förövare kan ju det vara oerhört komplext. Någon älskar delar av sin pappa som varit sunda, samtidigt som den djupt föraktar det onda. Lite det där som du skrev om narcissism och att det ju kan finnas två människor i samma kropp. Givetvis skapar det också olika syn på personen i fråga och saker man blivit utsatt för.

    Hoppas också din text når ut och att andra kan känna sig mindre ensamma när de läser den <3

     

    Trådstartaren

    Det kan jag förstå….. För mig har han mer varit pappa på ett papper än i verkligheten…även om jag vissa gånger blivit tillsagd av honom att älska honom så har min kärlek funnits till min mamma istället…men det där är säkert olika läst lite om det med .

    Tack förhoppningarna finns.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.