Pappa, Narcissist och alkoholist

[Purple Cibafy]

Min far, som idag är 70 år, är narcissist och alkoholist (periodare). Ska försöka göra en lång historia kort, men vill beskriva lite bakgrund.

Jag har haft en hemsk barndom där min mor lämnade mig i pappas “våld”. Är uppväxt omväxlande hos pappa och varvat med olika fosterhem då pappa inte “pallade trycket”. Dvs då han tröttnade på att vara pappa. Åkte jojo under hela uppväxten.

Så länge jag kommer ihåg har jag varit pappas mamma och varit den som fått ta ansvar. Alkoholismen har såklart varit jobbig, men hans narcissism är dödande.

Han har låg förmåga till empati, och hade exempelvis inga problem med att hota med att ta livet av sig titt som tätt när jag var liten, vilket var en skräck för mig då han var min enda fasta människa i livet. Jag tog hand om honom i hans fylleperioder, i hans “tycka synd om sig själv” perioder och när han hotade med att ta repet.

Kort sagt, han har genom hela mitt liv “använt” mig för sina egna behov men mitt mående, mina känslor eller mitt liv har aldrig varit viktigt för honom. Jag lärde mig tidigt att det absolut inte går att samtala med honom om något av det jag känt eller upplevt då han inte visar några känslor, empati eller förståelse utan snarare blir arg om han känner sig anklagad. Man får överhuvudtaget inte “anklaga” honom, då blir det krig.

Jag har två barn och han har aldrig visat intresse för dem. Jag har genom åren försökt ha en kontakt med pappa lite på distans för att skydda mig själv och mina barn, dvs mestadels telefonsamtal. Han har sårat mig så oändligt många gånger, och därtill spätt på med att titt som tätt vara full så att jag liksom varit tvungen att begränsa.

För några år sedan fick jag cancer och var väldigt, väldigt sjuk. Pappa ringde nästan varje dag under en period, men känslan var mer att han gjorde det för att “man ska”. Han brydde sig aldrig genuint hur jag mådde. Jag genomgick fruktansvärda behandlingar och vandrade på dödens kant vilket var väldigt tufft när jag dessutom hade två barn. Jag bjöd hem pappa en påsk under min sjukdomsperiod. Inte för att jag orkade, utan kände mig tvungen. Han stannade tre dagar och var berusad hela tiden, åt och drack men inte intresserad av barnen eller mig nämnvärt. Han “svinade” kort sagt och jag genomgick samtidigt cellgiftsbehandling och var svag, mager och flintskallig.

Jag orkade inte bjuda hem honom efterföljande jul. Var då totalt slutkörd men på väg ut ur cancerskuggan.

Då tog det hus i helvete från hans sida. Han skriv massor med fruktansvärt elaka sms och brev och anklagade mig för att aldrig bjuda honom och att jag var en fruktansvärd dotter med mera, med mera. Trots att jag fattat många år att han är störd så har jag alltid trott (velat tro) att han ändå älskar mig, men där dog allt! Kontakten bröts och jag grubblade och grät mig till sömns många, många nätter. Känslan av att överlevt cancer och han betedde sig så här blev liksom knäckande.

Åren har gått och jag mår mycket bättre av att inte ha kontakt med honom, en relation med honom är som att gå på glas. Jag vill också skydda mina barn. MEN…jag mår samtidigt dåligt av att vår relation avslutades så fult, och jag vill inte att han ska bli gammal och dö utan att vi är på bättre kant med varandra.

Häromdagen kom ett brev från honom. Det var fint skrivet, men innehöll samtidigt samma gamla “floskler” typ “jag har inte varit världens sämsta pappa iallafall” (samma mantra som han kört med hela mitt liv). Han vill ha kontakt. En del av mig vill, kanske mest för att stilla ett dåligt samvete, och en känsla av att stå på bättre kant med varandra utifall något skulle hända pappa. En annan del av mig skriker NEJ! Jag mår bättre i det vardagliga av att inte ha kontakt med honom (även om samvetet gnager). Och jag vet ju att taktiken att hålla relationen på en nivå som kändes hanterlig för mig inte accepterades av honom och slutade med att han “dräpte” mig via sms och mail.

Hur hade ni agerat? Ni som har erfarenhet av narcissistisk förälder, hur ska man göra? Känns som att det blir fel hur jag än gör 🙁

Tack till dig som orkat läsa.

[Pink Hufehe]

Vilken resa du har gjort!

Vad hemskt att bli bemött så när man precis kämpat sig igenom cancer! Blir helt tagen av din historia ❤️❤️

jag skulle hur dåligt det än kan kännas bryta kontakten med din pappa helt, permanent. Han har betett sig otroligt otroligt illa.
En narcissist blir väl inte av med sin ”störning” (eller vad det nu kallas ) nån gång …vilket betyder att han kommer såra dig igen och igen och igen.

jag har en pappa som varit våldsam mot mig när jag var liten, och som nu övergått till att vara jättesnäll mot mig men behandla min mamma som ren skit. En slagpåse är uppenbarligen vad han måste ha i sitt liv. Antar att det också är nån slags störning.

men jag känner samma som du. Alltså ibland har jag så starka skuldkänslor över att jag träffar min pappa så sällan att jag måste ta typ lugnande tabletter.

men som sagt… ja.. fan vad svårt alltså jag tycker man ska följa sitt  hjärta , men nej jag vet inte. Du är inte ensam iallafall! Stor kram❤️