Hem > Forum > Närstående > När depressionen blir elak

När depressionen blir elak

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej.

    Jag letar och letar så efter ett forum/en kontakt eller något där jag som anhörig kan få hjälp. Inte bara att prata av mig utan faktiskt få konkreta tips på hur jag ska lösa det jag hamnat i. Jag säger inte att lösningen är att stanna eller gå, bara en lösning.
    Jag hoppas jag kan finna här att fler går igenom samma eller liknande. Tycker mest att det står att anhöriga ska vara toleranta, förstående, inte kräva, inte anklaga, inte pusha, det är mycket vi ska göra för den deprimerade. Depressionens intåg i mitt liv har inneburit att jag inte kan vara så social som jag eg är. Och att planer ofta blir ändrade eller inställda. Men utmattning, trötthet, självömkan till en viss punkt kan jag ta, det kan jag hantera. Det är den där oresonligheten, irritation och skulden som läggs på mig och argumenten för att den deprimerade aldrig gör fel som är så svårt att hantera. Speciellt, speciellt när det går ut över min dotter och mitt föräldraskap ständigt kritiseras. Kan man gömma sig bakom en depression då? Försvinner allt ansvar i en depression så man får bete sig hur som helst? Hur mycket ska vi anhöriga behöva ta?

    Jag är gift med en person med djup depression. Jag är också mamma till en 18-åring dotter (ej makens), som blivit som en triggerstart till depressionen. Vet att det finns mycket långt bak i tiden som borde vara den egentliga orsaken till depressionen men dotterns närvaro verkar ha fått igång en djupt liggande saker.
    Dottern får ofta skulden vid småsaker som händer, tex nåt som inte diskats ordentligt eller nåt som inte lagts tillbaka riktigt, eller om tex hon ätit något ur kylen som maken tänkt till sig själv. Det kan också vara att skolan misskötts eller att hon druckit eller kommit hem försent. En del saker tycker inte jag heller om förstås men jag anser att det är jag som förälder som ska ta den saken, inte min man. Så det är både extrem låg till normal toleransnivå hos honom.
    Detta leder till att dottern gått på tå och nu vill hon inte ens komma hem utan är mest hos kompisar.

    Min make avsäger sig allt ansvar till detta och alla konflikter och menar att dottern borde vetat bättre. Maken är oresonlig och det är svårt att övertyga om att det är normalt hos en tonåring.  Han har också gjort en del intrång i hennes liv, som läst lite som hon skrivit privat för länge sen som ökat klyftan mellan dem. Det försvarar han med att han är bonuspappa och var orolig men så var det inte utan han ville veta vad hon tyckte om honom. Sen försökte de lappa ihop relationen igen, men makens depression har återigen rivit upp sår i deras sköra relation genom att han retar sig på småsaker.

    Ofta går diskussionen över till att handla om att jag är en dålig förälder som inte uppfostrat mitt barn bättre. Maken blir kort sagt irriterad på min dotter vid minsta lilla orsak, blir oresonlig och ger straff till dottern eftersom han inte litar på att jag tar tag i situationen. Det gör jag alltid, men inte alltid så som han vill, speciellt när jag inte håller med om att dottern gjort något fel. Maken pratar ofta om att jag ska backa upp honom, och ser mina förklaringar för dotterns agerande som försvar. Alltid.
    Konsekvenserna blir ofta långdragna konflikter från något ärt-litet till luftballongsgigantiskt. Dottern vill att jag ska skilja mig nu, hon har gett upp att det någonsin ska bli bra. Vi nästan gjort det då vi bor i olika sovrum och har tagit av oss ringarna. Men jag har inte ekonomisk eller praktisk möjlighet att flytta. Jag kan hantera att maken är sjuk, går på antidepressiva, är utmattad, trött, etc. Men inte elak och söker konflikter. Han går hos psykolog och han saknar sitt gamla jag. Dottern mår ju inte så bra i detta förstås – väldigt dåligt faktiskt.

    • Hur ska jag som anhörig hantera denna förändring hos maken? Innan depressionen (för ca 1,5 år sen) kom så var relationen med dottern bra. Hon kan inte förstå förändringen men är redigt trött på honom nu. Jag försöker förklara för henne vad depressionen gör, men han gör ju ändå en del medvetna val.
    Vi har varit i par i ca 4 år.
    • Hur kan jag vara förstående och inte anklagande när han är kritisk mot min dotter? Måste jag ens vara det? Där kan jag ju inte göra som man säger om deprimerade: Vara förstående, och anpassa sig.
    • Hur ska jag kunna ta hand om min dotter när hon inte vill komma hem alls? Och hur ska jag få henne att vilja komma hem.
    • Och hur ska jag kunna finnas där för henne så som jag borde när jag inte har någon eller något som kan hjälpa mig med en annan bostad. Bostaden nu tillhör maken och jag är fn arbetslös, då får man inget hyreskontrakt eller lån.

    Maken är inte fysiskt agressiv, har inga alkoholproblem, sköter hem och jobb bra. Men det är det där med dottern. Vi har inte några gemensamma barn, men jag har också en son (dotterns helbror som inte bor hos oss) som maken kommer bra överens med. Han är lite yngre så han vet inte allt om vad som händer och varför.

    God e.m. här på Mind Forumet.

    * Ska på bästa sätt och förmåga försöka bena ut ditt inlägg och svara så gott jag kan här nedanför;

    * Är själv inte förälder men vet väldigt mycket om att vara anhörig/närstående och mycket mer därtill.

    * Jag ser fler akuta problem här.

    * Har din kära 18 åriga dotter fått någon form av stöd att få ”lufta sina lungor”, alltså prata av sig ”utan er närvaro” och ”med din närvaro som mamma” vid någon form av vårdkontakt/er till en psykiatrisk mottagning med en psykolog / eller psykiatrisk sjuksköterska om både ”ER” s.k. mamma och dotterrelation som INTE låter sund/bra på långa vägar och livet är från mitt perspektiv alldeles för kort att innehålla bråk, gräll, småtjavs om dess alla möjliga konstellationer om både privatlivet med din man eller skollivet för din dotter eller hennes umgängeskrets med vänner osv…?

    * Jag vet vad jag pratar om pga sätt sååå MYCKET död och mer därtill plus själv varit offer i min barndomstid, mer säger jag inte som utbildad inom psykologi och psykiatri i flera steg än du kan tänka dig och god insyn i samhället etc.

    * Har Du som ”mamma” till din dotter fått någon form av ”stödsamtal” att också ”lufta lungorna”, alltså prata ut med utomstående personer än anhöriga t.ex. någon form av egen psykologkontakt eller relationscoach / parterapi, är nu osäker i skrivandet stund om det finns inom Landstinget/Regioner i vårt avlånga land Sverige, än enbart den privata vården utan subventionerad taxa, så detta ev. skulle vara en lösning för ”ER” två du och din man som låter som ni redan är väldigt nära en skilsmässa?

    * När det gäller din dotter och din man som har inte haft en bra relation på långa vägar med din dotter så kan det finnas bakomliggande orsaker till varför han ville ha en viss kontroll om vad hon tycker om honom, har han ev. varit med om något slags trauma i hans liv bakåt i tiden som inte han har berättat om för dig och döljer detta för sig själv eller att det ligger i släkten på hans sida etc? (Är nu enbart från min sida spekulationer / funderingar som man bör ta reda på.)

    * Har din man överhuvudtaget alls en bra och adekvat plus professionell psykologkontakt och hur regelbundet går han på psykologsessioner t.ex. en eller två gånger i veckan / månaden, oavsett om det är inom ert läns landsting/region eller privat psykologmottagning/praktik eller om han åket till en annan ort i länet där ni är hemmahörande så att säga?

    * Vad är grundorsaken till hans depression, när började det och hur ter sig hans depression ut genom era 4 år som par, alltså kurvmässigt, blir han dramatiskt NERE och sedan åker UPP i humöret, alltså humörsvängningar osv?

    * Jag får ONT i hela min kropp när jah läser din tråd / skrivelse om ”ER” mamma och dotterrelation… Även fast jag har mycket i ryggsäcken så vet jag inte hur jag ska besvara dig här och vill inte att du ska bli mer sårad och ledsen plus falska förhoppningar om hur ni ska lösa denna akuta familjesituation som jag ser det från mina ögon.

    * Om ni inte har försökt ta hjälp så är det enda jag STARKT rekommenderar dig att söka sig till professionell vårdkontakt både för dig själv och din kära dotter tillsammans och icke tillsammans så din dotter kan få möjligheten att prata ut ifrån hennes egna perspektiv, plus någon form av ”samtalstöd” genom t.ex. parterapi hos vårdkontakten oavsett privat vårdgivare eller landstingsdrivet, med din man OM inte det redan har ägt rum en skilsmässa och gått sååå pass långt med er relation som dottern krävde?

    Var rädd om dig nu, mamman, hör på dig att du håller på att gå under psykiskt och ev. fysiskt…

    Kram på dig nu och hoppas mina ovanstående råd/tips kan vara till användning i er akuta situation.

    Du får gärna återkomma till mig om du har flera följdfrågor eller vill enbart lufta dina lungor, alltså prata ut, finns här anonym på MiND Forumet och svarar i mån av ork- och tid…

    Önskar dig en fortsatt trevlig Nationaldag även fast du har det tungt i er situation…

    Var rädd om dig…

    När jag läser din text så förstår jag att det är mkt som inte fungerar bra för er i relationen och relationen till din dotter. Depression eller ej. Så tolkar jag dig rätt så är du endast kvar i hemmet, relationen pga att du inte ser någon möjlighet att flytta. Pga ekonomi och arbetslöshet. Men om du haft jobb så skulle du hellre separera nu.

    Så, kanske målet kan vara att du kan hitta möjlighet att flytta via att du får jobb (kan få lån), känner någon du kan hyra boende av så länge tills du fått fast jobb? Och att du fokuserar på att hamna i en situation där du inte är tvungen att stanna med din dotter pga att du inte har jobb och råd med nytt boende. Och innan det är klart kanske få stöd på vägen med hur du så länge ska hantera dotter-mannen relationen och konflikten via kurator, hjälp via din VC, och kanske nån att prata med för din dotter om hon känner att hon behöver det med. Istället för att lägga för mkt tid och energi på hur du ska få honom att vilja eller kunna agera annorlunda i er levnadssituation, hur han ska kunna bli annorlunda i sitt depressiva tillstånd.

    Om du helst av allt bara vill kunna leva kvar med en man du älskar så förstår jag att tex familjeterapi/parterapi  kan vara ett steg att komma ur denna situation. Men om det är ekonomi som gör att du bor kvar mest, så på sikt tror jag på att mer fokusera på hur du och din dotter kan gå vidare. Och samtidigt vara medkännande och uppmuntra mannen till vidare hjälp inom vården med att lindra depressionen så även han kan gå vidare och må bättre.

    Allt är lätt att säga när man är utanför en situation. Därför avslutar jag med att säga att jag förstår att allt är jäkligt lätt att säga. Men inte nödvändigtvis att bara göra. Så jag förstår att du är sliten och trött på allt, att det känns oerhört frustrerande och svårt att veta hur du ska hantera allt. Så jag hoppas att du helt enkelt hittar små steg, vägar att ta för att komma ur situationen på bästa sätt för dig och din dotter. Och att din man hittar rätt hjälp/behandling för att komma bort från hur det är nu.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.