Min lillebror vill dö

I natt skickade min 28-årige illebror ett “hejdå”-sms till mig.

“Du har fullmakt. Hej då :-)”

Det var allt han skrev och en glad jävla gubbe…

Jag såg detta i morse när jag vaknade till runt 06 på morgonen. Ringde vår mamma i panik som bor nära honom och hon åkte dit. Han var okej men förbannad för att hon störde honom när han sov.

Dem pratade en stund och han sa att han ville dö igår. Det är långt från första gången. Han har varit akut inlagd för några år sedan med efterföljande stödprogram men som inte gjorde någon skillnad. Det här har pågått i flera år och jag vet inte längre vad jag ska göra. Han är min lillebror och han vill dö! Vad gör man som syster? Jag finns alltid här för honom och jag säger det om och om igen. Jag ringer honom, smsar och försöker hålla kontakten. Min bror är dock i perioder väldigt svår att få kontakt med då han tar avstånd från andra människor, stänger av mobilen och håller sig borta.

Känner mig förtvivlad och hjälplös. Hur ska jag få honom att vilja leva?

Hej!

Jag är också lillebror som vill dö. Hade min storasyster varit som dig hade jag varit tacksam och min kamp hade varit betydligt lättare, därför vill jag stötta dig om jag kan. Du kan inte få honom att vilja leva, det kan han bara själv. Du kan självklart hjälpa honom att hitta sin vilja att leva och lyckas han med det så kan han släppa önskan att inte behöva leva mer. Så är det i alla fall för min egen del.

Jag vet inte vad jag kan göra för dig, men med tanke på din situation kan du kanske lära dig mer om din bror och vad han behöver igenom mig? Annars stöttar jag dig gärna med att lyssna på dig om hur jobbig din situation är och hur du upplever den.

Tack för att du bryr dig och förlåt för vad du utsätts för! Från en självmordsbenägen till närstående.

30m

 

Så himla fint att du ville svara  på mitt meddelande. Tack!

Jag och min bror har pratat mycket om hans psykiska hälsa genom åren och det pendlar såklart upp och ner i hur han mår. Han brukar alltid säga till när han har en svacka men den här gången gjorde han inte det.

Fick i alla fall ett sms senare nu på dagen där han berättade att han hade druckit nästan en hel flaska vodka och smsat alla i sin telefonbok att han skulle ta livet av sig. Han smsade tydligen också någon vårdkontakt som han har kontakt med som i sin tur hade ringt polisen under morgonen som kom hem till honom och körde honom till psykakuten. Han ska vara där i ett par dagar nu. Det känns i alla fall bra att han inte är helt ensam hemma när han mår som han gör.

Senast han var på psykakuten vet jag inte om det gjorde mer ont än nytta. Det är ingen trevlig plats att vara på eller besöka sin bror på. Var man inte deppig innan man kom dit så är man det när man går därifrån. Otroligt deppiga lokaler och rum som de får bo i när de som behöver hjälp väl blir inskrivna. Jag hoppas i alla fall att det här kan kicka igång en ny snurra av stödinsatser som han hade tidigare efter första gången han var inlagd. Då gick han och pratade med en psykolog (eller vad personen nu hade för titel) flera gånger i veckan.

Min bror har många hjärnspöken, konspirationsteorier om allt i hela världen, därtill har han en aspberger-diagnos som gör det lite extra stökigt i huvudet för honom ibland.

Han avslutade sitt sms med att skriva att han aldrig skulle lämna mig och vår mamma. Men det sa han förra gången också. Jag vill inte att han ska ha några krav eller måsten på sig att vilja leva för vår skull, jag vill att han ska vilja leva för sin skull. Jag vet att jag ger honom dåligt samvete för att han vill dö. Har frågat honom flera gånger varför han skulle vilja göra en sådan sak mot mig och vår mamma. Jag vet att det inte är därför han vill dö – för att han vill göra något mot oss – det handlar inte om oss. Men ibland är det så det känns för att det är vi som kommer att behöva leva vidare med sorgen av att han är borta.

Jag har själv problem med psykisk ohälsa men har valt att medicinera bort det. Är rätt avtrubbad själv men min bror vill inte ta mediciner. Han har aldrig velat det då han tycker att han blir för avstängd och inte är sig själv längre. Jag förstår honom, jag är en annorlunda person på mina mediciner men dem hjälper mig att hålla ihop så att jag kan jobba med mig själv och bli hel igen. Vill så gärna att min bror ska kunna göra samma sak.

Det känns tryggt att han är så duktig på att kommunicera utåt, även om det måste vara fruktansvärt att ta emot hoten om att han ska ta livet av sig. Men det är vanligast och jag själv har erfarenhet av att när det väl gäller så hör man inte av sig, utan man isolerar sig ett tag innan och beter sig onormalt välmående och glad mot de som får kontakt med en (för att reducera risken att någon ska sätta stopp för ens planer). De som hör av sig till sina närstående och till sina vårdkontakter som din bror gör brukar vara ganska långt ifrån att skrida till handling, men det är ett rop på hjälp som man ska ta på allvar.

Att bli inlagd är bäst att undvika om det går, som du säger det är ingen positiv miljö på något sätt. Men det är inte syftet heller, där inne skyddas de ifrån att skada sig själv och andra. Varken mer eller mindre.

Jag själv är också neurodivergent och har en del gemensamma problem som aspergare har, en hel del hjärnspöken också för den delen. Jag tror starkt på att samtalsterapi är det absolut bästa och för mig själv är det enda sättet för mig själv att må bättre även om medicineringarna jag går på hjälper till att underlätta under tiden.

Jag har själv sagt många gånger att jag aldrig skulle göra så mot min mamma och mina småsystrar, även om jag trodde på det själv när jag sa det varje gång så visade det sig bara vara ett desperat försök att mildra oron hos mina närstående. Jag förstår dig helt och hållet, från ditt perspektiv är det oerhört själviskt av honom att göra en sådan sak och att vilja veta varför ens bror ens kan tänka på att göra så mot dig ser jag som en självklarhet. Oavsett hur man ser på det så handlar det som du säger inte om dig, men oavsett hur man ser på det så är du också en del av det. Det är du som får ta emot smärtan hans mående kastar ifrån sig, det är du som bär på oron av vad som kan hända och när det kan ske. Man ska absolut inte skuld eller skam belägga din bror, men dina känslor finns fortfarande och självklart har du rätt att känna precis som du gör. Något annat vore helt orimligt och självklart ifrågasätter du honom och hans beteende, att förstå honom är det bästa sättet att både dämpa din oro och hitta ett sätt att hjälpa honom på. Men din bror är förmodligen den sista du ska vända dig till i det här stadiet. Allt du säger till honom om detta blir en börda om han är det minsta likt mig. Så jag är jätteglad för hans och din skull att du vände dig hit och kanske även till andra stöd?

Jag kan trösta dig med att du kommer att kunna få svar på dina frågor och du kommer att kunna prata med honom om allt detta. Men som jag ser det just nu behöver du prata med stöd du kan luta dig på så att han kan stötta sig på dig när han behöver det, din hälsa kommer i första hand. Alltid. Inte bara för din skull utan även för hans skull och er mamma och alla andra som bryr sig om både dig och honom.

Det du kan göra är att lyssna på honom om han vill säga något. Men du måste kunna lyssna med ett öppet hjärta och ett öppet sinne. Lyssna med ren nyfikenhet. Ifrågasätt inte hans tankar och känslor om att inte orka leva längre, för det är det som det handlar om. Han vill inte dö men han orkar inte leva. Att vilja ta självmord är att inte orka kämpa längre. Man orkar inte för sin egen skull och man orkar inte längre för någon annans skull heller. Att lyssna på hans uppgivenhet kan vara enormt avlastande för honom, det vore det för mig i alla fall i hans  läge. Men pressa inte honom med vad du tycker, vad du känner eller vad han borde göra angående sina självmordstankar. Han vet allt det där redan och det är en enorm tyngd att bära och att pli påmind och pressad om allt det gör det bara värre både för dig och honom.

Vad du kan göra både för dig och för honom är att prata om allt utom det där. Vill han säga något om det så lyssna och lyssna med nyfikenhet men om du inte kan prata om det utan att ta upp hur det påverkar dig eller någon annan så säg ingenting. Det din bror behöver är att komma i kontakt med vad som gör honom glad och lycklig. För förmodligen har han knappt någon kontakt med det alls just nu. Har han haft något intresse som han brann för? Något som ni gjort tillsammans där ni delat glädje tillsammans? Prata med honom om den eller de gångerna ni åt godis när ni inte fick men era föräldrar var inte där eller något annat hyss ni gjorde tillsammans. Prata om något löjligt bråk ni hade när ni var små som ni kan skratta åt nu så kan ni dela ett skratt tsm. Har ni spenderat tid i naturen tillsammans som ni tyckte var roligt eller rogivande? Prata om det. Spendera tid i naturen bägge två, även om ni bor långt ifrån varandra. Ring upp varandra och gå en runda i skogen eller vad ni föredrar för miljö och prata om hur det är (försök att se naturen positivt för det är den) men gör det inte för att ni borde. Gör det för att ni gillar det och att ni vill. Tillåt er att göra saker ni tycker om oavsett vad. Tillåt er att vara barnsliga, riktigt jävla barnsliga. Barn vet hur man har roligt, det gör ni med om ni tillåter er.

Jag är ingen auktoritet vad det gäller sådant här och jag känner varken din bror eller dig så ta det för vad det är. Mina tankar och erfarenheter, jag kan ha jätte fel så ta inte till dig något som känns fel.

Jag förstår att du känner som du gör och det är jävligt rimligt. Du går igenom något hemskt och ingen skulle behöva gå igenom det du gör om livet vore rättvist. Du kämpar både för dig själv och andra som mår dåligt, jag är jävligt stolt över dig! Tack för att du är en sådan storasyster som du är, det finns dem som borde vara mer som dig.

Du får jättegärna återkoppla med vad du tänker om detta och berätta mer om vad du går igenom och känner. Jag var mer intresserad av att prata med dig än vad jag trodde, förmodligen då jag inte kan prata med min egen storasyster om det här. Ta hand om dig!

Precis som du skriver så har han haft en period av välmående. Eller det var det jag trodde i alla fall. Allt har varit okej och han har träffat sina kompisar mer och mer. Nu har jag förstått att det var mer en fasad än att han faktiskt mådde bra. Just det här är så svårt. Jag vill ju att han ska må bra så när han ger ett sken av att faktiskt göra det så blir jag så glad för hans skull. Tänkte inte alls på att han kanske bara höll upp en fasad. Han har verkligen förmedlat att allt är okej. Därför kom det här lite som en chock. Nu när jag läser vad du skriver så förstår jag mer. Jag trodde verkligen att han mådde bra.

Jag hoppas verkligen att han får börja gå i samtalsterapi igen. Jag tror att det gjorde honom gott förra omgången när han blev inlagd. Då var han dock inskriven mot sin vilja av en läkare. Den här gången är han där frivilligt.

Min bror förklarade för vår mamma att detta var ett test. Han ville veta vilka som faktiskt skulle bry sig om han tog sitt liv. Vilka som gav respons på hans sms. Eftersom han skickade det så sent på natten så låg alla i princip och sov och han fick inga svar alls. Just där och då tror jag att det var ett riktigt bakslag för att han ville nog få ett stort gensvar. Han har förstått nu i efterhand att folk inte svarade för att dem inte bryr sig utan för att dem låg och sov.

Du skrev så här:
“Han vill inte dö men han orkar inte leva. Att vilja ta självmord är att inte orka kämpa längre. Man orkar inte för sin egen skull och man orkar inte längre för någon annans skull heller.”

Jag tyckte att det var så himla bra beskrivet. Jag vet att det är precis så han känner. Han har sagt liknande ord själv. Det ger en helt annan förståelse för hur någon som funderar på att avsluta sitt liv faktiskt tänker kring det. Tack så hjärtligt för att du delar med dig av allt du skriver om.

Det låter som om han faktiskt hade en bra period. Han självisolerade sig inte och umgicks med vänner. Jag har haft likadana perioder och då mådde jag faktiskt bättre, men när man mötte någon motgång eller orken vacklade kunde jag krascha hårt. Tror mer på att det är vad som hände. Särskilt när han erkänner att han testade er. Så tappa inte hoppet. Han försöker nog så gott han kan.

Jag hoppas också han får hjälp med samtal.

Den fasaden jag beskrev innan hade du märkt. Du hade fått en känsla av att ifrågasätta han goda humör för att det verkar orimligt. Den fasaden funkar nästan bara på människor man inte står så nära. Typ kollegor och klasskamrater. Så lita på din magkänsla. Känns det bra så är det nog bra.

Tack för att du fortsätter att svara mig i den här tråden. Det känns jätteskönt att få lyfta locket och berätta om mina känslor och allt som har hänt! Hur mår du idag @Red Valere?

Tack själv för att du delar med dig. Det känns bra att kunna hjälpa någon inte bara trots mina laster utan även tack vare dem. Vi alla behöver någon som kan lyssna på oss och förstår. Det är många som vill hjälpa oss med det, men förståelse är något som kräver mer än god vilja. Det du går igenom är ovanligt och det gör det svårt att få den bekräftelse man behöver. Det utbytet vi har haft här har varit givande för mig så det är jag tacksam för.

I dag mår jag bra. I det stora hela är jag okay, men jag står i kö för samtalsterapi just nu. Jag klarar av att leva. Men ibland blir jag uppgiven då jag behöver hjälp med att reda ut vad jag behöver göra för att bli känslomässigt trygg. Utan den tryggheten så kan jag inte lita på mig själv om att jag inte kommer göra något dumt i framtiden om jag utsätts för något jag inte klarar av att hantera konstruktivt idag.

Jag kommer behålla notifieringarna ifrån den här tråden, så händer det något så kommer jag att finnas här.

P.S I din brors tillstånd har han kanske inte tillgång till alla sina känslor eller hela sin person. Han älskar dig och vill inte svika dig. Att överge dig och lämna dig med smärtan av vad han skulle göra är det värsta han känt. Skammen av att behöva göra så mot dig är något fruktansvärt. Att du skulle förlora honom vet han hur hemskt det är, för han vet vad det skulle göra honom om rollerna var omvända. Att trots det känna ett behov som rättfärdigar den smärtan är bland det värsta jag själv utsatts för. Att känna behovet av att göra något som utsätter alla som man älskar för den smärtan är obeskrivlig för mig och innerst inne så vill han göra allt för att undvika det. Jag vet att det är svårt att tro på många gånger men han gör så gott han kan för att undvika den utvägen. Han behöver något han inte får men han vet inte vad det är och han vet inte hur han ska få det.

P.P.S Något jag rekommenderar är att uttrycka allt som du skulle vilja säga till honom här. Det vore helt rimligt av dig att vara arg på honom och besviken. Att få ut det till någon som kan ge gensvar på alla frågor du vill ställa honom, någon som kan ta emot allt du vill skrika åt honom utan att du behöver ta konsekvenserna av det i form av dåligt samvete. Kanske kan hjälpa er relation om du kan få utlopp för de behoven och känslorna? Kan kanske hjälpa dig?

Du nämnde att du själv mår dålig. Är det något du vill prata om?