Hem > Forum > Närstående > Mamma med psykisk ohälsa som kontrollerar mitt liv.

Mamma med psykisk ohälsa som kontrollerar mitt liv.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Min mamma har så länge jag kan minnas haft ångestproblematik. Hon är extremt kontrollerande pågrund av detta ..

    Jag är snart 34 och bor fortfarande hemma ibland för att hon vill det. Jag vet inte hur jag ska hantera min livssituation. När hon är på dåligt humör så pratar hon väldigt nedlåtande till mig. Hon skyller allt på mig och försöker ge mig dåligt samvete. Säger att jag är elak, född elak. Att jag är en kall människa som inte känner någonting för att jag inte är som hon är. Jag stänger många gånger av min hjärna för att jag vart utsatt för så mycket psykisk påfrestning och kan därav uppfattas kall.
    För 5 årsedan dog min storebror i en överdos, det tycker hon också är mitt fel som så mycket annat. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill inte lämna hela min familj. Men snart orkar jag inte med livet mer. Det är många gånger jag har känt att jag inte vill leva mer men nu känner jag det väldigt mycket.

    Du tycks redan veta att det egentligen inte är dig det handlar om, men givetvis så blir man sårad när någon som står en väldigt nära kan säga sådant som inte är sant- för att man ska få skuldkänslor och dåligt samvete…. Vad menar du med ”jag vill inte lämna hela min familj”? Förstår inte om det enbart är din mamma du syftar till, eller även andra personer? Och vad innebär det att du bor hemma ibland? Bor ni nära eller långt ifrån varandra? Jag tror du har kommit till ett vägskäl där du måste ta ställning. Din mammas hälsa, eller din egen. Man känner ofta ett stort ansvar och en slags skyldighet att man ska finnas där för sina föräldrar, men det kan även gå åt andra hållet. Och det kan sluta i katastrof. Respekt och hänsyn är ju inget man får, utan något man förtjänar. När det brister är det ingen sund relation, oavsett vem det handlar om. 💝

    Trådstartaren

    Det är också andra personer. Min mamma säger att om jag går ifrån familjen så vill hon säga upp all kontakt. Vi bor nära varandra men bor i långa perioder hemma hos familjen. När jag vill tillbaka till mitt hem så menar mamma att jag lämnar alla och att jag aldrig behöver höra av mig igen så så vågar jag inte gå. Känner mig så instängd och som om jag aldrig kommer ha ett eget liv om man säger så ..

    Jag vet ju egentligen att jag måste separera från min familj. Men det känns som jag inte kan ..

    Tyvärr har din mamma övertaget, just nu. Kan inte säga om hennes hot kan bli verklighet, men oftast är ju ett hot ett försök att man ska tvingas till ”lydnad”. Det är ju även den verbala elakheten, att man ska känna sig underlägsen. Av vilken anledning ska du bo hos din familj under långa perioder? Och vad tror du själv, angående din mammas hot? Jag tror ni skulle kunna ha en bättre och sundare relation om du fick stå mer på egna ben och hälsa på din familj när tid, lust och ork finns. Du måste ju få förverkliga dina drömmar, önskningar och mål i livet, och eventuellt få bilda en egen familj så småningom. Om det ingår bland dina önskningar, så klart. 🥰

    Trådstartaren

    Jag bor där delvis för att de blev så efter min bror dog jag ville inte vara ensam och vi som familj behövde vara tillsammans sen har de bara fortsatt så .. jag tror väl egentligen inte att vi kommer säga upp kontakten jag är bara rädd .. Jag kan inte ta steget till att skapa något eget och åren bara går. Känns som om allt står stilla på något sätt. Som om de kanske egentligen inte var meningen att man skulle finnas om du förstår vad jag menar. Allt känns bara konstigt och som om jag inte kan förstå vad jag existerar för ..

    Det är så klart viktigt med stöd inom familjen när man mist en nära anhörig. Säkert tryggt för både dig och din mamma. Även om hon brister i sitt uppträdande så är hon säkert innerst inne rädd att hon ska mista dig också. Tycker däremot inte det är okej att hon säger det hon gör och hotar. Har själv en utåtagerande mamma med narcissistiska drag, så vet vilka känslor och tveksamheter det rör upp.
    Du existerar för att du blev född till den här världen. Precis som jag, precis som din mamma, precis som alla människor på den här jorden.
    Livet är ingen gåta som ska lösas, livet är ett mysterium som ska levas.            Får känslan av att du känner någon slags meningslöshet? Det tror jag dock alla känner någonstans i livet. Och en uppgift vi alla har är att försöka hitta det som ger oss mening. Det som ger positiv energi och gör att vi även orkar fortsätta leva när livet inte är så ödmjukt. När man stagnerar och inte längre utvecklas som person tror jag dessa känslor av meningslöshet lätt ramlar över oss. Vad ger dig positiv energi? 🌟

    Tycker låter fruktansvärt att hon skyller din brors överdos på dig. Det säger kanske något om hennes bristande empatiska förmåga? Vem anklagar sin egen dotter för något så traumatiskt som har inträffat? En annan hade ju gjort allt i sin makt för att plåstra om sitt barn som förlorat sin bror och pratat i flera år om hur det är ingens fel.

    Jag förstår samtidigt hundra procent tror jag vad du menar med att vara rädd. Att ha en förälder som hotar och anklagar, kontrollerar skapar ju givetvis en enorm rädsla. När ska personen göra det som den hotat om till verklighet? Vad händer med mig om den genomför sitt hot? Borde jag lugna ner situationen för husefridens skull? Brukar din mamma göra det hon hotar om? Tänker att det låter lite paradoxalt att hon är så beroende av dig, samtidigt som hon hotar med att bryta kontakten om du vill skapa ett eget liv också? Kanske är det så kontrollerande personer fungerar, hotar för att få sin vilja igenom och för att de är skräckslagna att man själv skulle vilja bryta kontakten?

    Känner igen din mamma i min, tror jag. När det gäller henne sa jag faktiskt upp kontakten från att jag var så liten som 13 år. Det höll i sig i ungefär 10 år. Hade på många sätt det helt fantastiskt där jag fick fokusera på skolan, kompisar och min tonårstid utan att bli attackerad eller hotad om att bli utkastad. Detta frustrerade ju givetvis ihjäl min mamma. Så det jag (och även hon) vet av denna erfarenhet är att om hon inte beter sig så skiter jag i det. Och det vet hon om som sagt. Oftast håller hon sig på banan när det gäller mig och mina syskon, för hon vet att vi bryter annars. Vet inte om din mamma är lik min, men annars är min tanke att våga utmana de här hoten. Kanske är din mamma inte alls förmögen till att släppa dig? Varför skulle hon det om man tänker efter? Du har ju hela livet framför dig och tusen saker att vinna på att få vara fri. Hon verkar mer leva i ensamhet och förbittring.

    Det med att vara kall och stänga av känner jag igen från min lillasyster. Hon reagerar också så. Ofta när någon förklarar varför – precis som du ju gör ovan, fattar man ju att det handlar om den personen och att det är en försvarsmekanism/överlevnadsmekanism. Tycker man borde kunna känna medkänsla då. Inte anklaga denne för att vara elak. Då har man ju verkligen inte tagit in den andras känsloliv och reaktioner. Man försöker vill inte ens förstå varför den andra gör som den gör?

    Jag hoppas verkligen på dig. Blir ledsen när jag förstår vilken situation du är i. Hoppas med hela mitt hjärta att du kommer loss ifrån det här känslomässiga fängelset med henne. Du får leva ditt liv. Man får det.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.