Hem > Forum > Närstående > Hantera empatistörd mamma

Hantera empatistörd mamma

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Min mamma kan endast visa omtanke genom att laga mat, ge presenter och andra praktiska sätt. Hon kan inte visa omtanke när man är sjuk eller ledsen, hon kan inte glädjas åt mina framgångar eller ge kramar (utöver rena hälsningskramar) eller närhet. Jag har accepterat detta genom åren även om beteendet så klart har sårat mig djupt. Jag har alltid haft svårt att ta till vara mina egna behov, eftersom de aldrig har bekräftats av mamma. Men så blev jag väldigt sjuk för ett år sedan. Jag är sängbunden stor delar av dygnet och kan inte jobba. Trots detta har hon vägrat att uttrycka empati med mig och uttalat att hon inte kommer att ge mig någon hjälp. Alla andra i min omgivning har däremot visat empati och erbjudit hjälp av olika slag.

    Hon klagar nu på att vi träffas så sällan och att jag inte alltid svarar när hon ringer. Jag försöker förklara att jag inte orkar med att bli sårad eftersom jag är sjuk och att hon måste vara snäll. Då säger hon antingen att hon ska vara snäll eller får ett utbrott och anklagar mig för att vilja bryta kontakten helt. Att hon säger att hon ska vara snäll leder inte till någon varaktig förbättring. Hon vet nog inte hur man visar respekt och empati.

    Jag behöver nu råd. Hur ska jag göra? Jag tycker absolut att det är fel att bryta med en förälder, men hur ska jag göra om jag inte orkar prata med föräldern på grund av sjukdom?

    Ps. Jag är vuxen med egna barn.

    Avatar

    Man väljer inte sina föräldrar och du har ingen skyldighet att ha kontakt med din mamma om du inte vill, om du inte kan hitta en form för/nivå av kontakt med henne som fungerar för dig. Nu när du är vuxen har du dessutom möjlighet att göra ett eget val i frågan om er kontakt. Familj är någonting du definierar själv och det behöver inte innebära blodsband. Rollen som familjemedlem till dig är inget som en vuxen har rätt till utan du är någon som man förtjänar.

    Jag tycker att din mamma låter egocentrisk och narcissistisk. Jag är glad att du har andra människor i din närhet som kan ge dig kärlek, empati och stöd.

    Kram.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar Indigo Q! Ja, jag har funderat på narcissism men hon är inte charmig, vinnande eller så så jag lutar åt att hennes problem bottnar i oförmåga, tex alexitymi. Men hon pysslar om sin man, så jag vet inte om det kan förklara saken. Jag är ju delvis bitter över att min mamma aldrig gett mig en peppande kram, satt upp mitt hår, tröstat mig (som jag minns) eller gett mig bra tips om relationer. Jag har fått vara stark och lära mig allting själv. Jag lärde mig att hantera henne i tonåren och var stolt över vår fungerande kontakt. Nu vet jag inte. Hon har liksom passerat en gräns när hon vägrar att visa omtanke trots min sjukdom. Det finns inget att skylla på längre. Hon kompenserar inte ens sin oförmåga att visa omtanke med att laga mat eller ge mig presenter längre. Tvärtom gör hon en grej av att jag inte ska få några julklappar av henne i år trots att andra vuxna släktingar ska få det. Tidigare kunde jag alltid intala mig att ”folk visar kärlek på olika sätt”. Men nu finns inte ens det kvar, bara kritiken, oförmågan att förstå och frånvaron av empati.

    Avatar

    Det låter som att hon inte tillför någonting alls i ditt liv, i alla fall inte just nu. Det låter dessutom väldigt påfrestande att utstå och hantera hennes behandling av dig mitt i din svåra sjukdom.

    Du har all anledning att känna sorg och bitterhet över det du inte fått. Att du försöker förstå henne kan säkert hjälpa dig att hantera dessa känslor och gå vidare. Du är stark som trots dina erfarenheter av brist på kärlek under uppväxten kunnat odla kärleksfulla relationer i ditt vuxna liv.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar Indigo Q! Ja, jag vände mig redan till andra redan före 12 månaders ålder. Jag fick börja på dagis tidigt (8 månader) och trivdes där. Jag har stått nära min pappa, som trots sina brister, behandlat mig bra, och som verkligen ställer upp. Jag har fått in några riktigt fina människor i mitt liv, även om jag gått på ett antal minor genom åren.

    Jag är bara så chockad av denna vändning, från en fungerande relation som kanske inte var varm men ändå frekvent, till hur det blev efter att jag blev sjuk. Men antagligen vill hon ”inte ödsla mer energi” på mig nu när jag blivit kroniskt sjuk. Hon har svårt att dölja sitt enorma missnöje med att jag blivit sjuk och handikappad. Jag har bjudit till i alla år, varit en duktig dotter, men nu kan jag inte vara duktig längre och behöver att andra anpassar sig till mig istället för tvärtom, men istället möter jag avståndstagande, bortförklaringar och några enstaka, krystade försök att ”vara snäll”.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.