Hem > Forum > Närstående > Går under av att vara närstående

Går under av att vara närstående

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • under en stor det av mitt liv har min syster varit deprimerad och även försökt ta sitt liv en gång (som jag vet om). Det blev inte bättre av att vår pappa dog för 2 år sedan. Min syster är numera myndig och är i nån sorts mellantillstånd mellan att snart ta studenten och behöva söka ett jobb. Jag vet att hon mår dåligt och har försökt söka hjälp via vården, men inte lyckats. Jag försöker stötta henne så mycket jag kan men det är svårt, säger man för mycket kan hon agera ut eller stänga av kontakten helt.

     

    Jag själv har sedan en tid tillbaka börjat känna att ångesten och oron över detta samt annat börjat ta över mig… Min mamma mår också dåligt sen min pappa dog och över min systers problematik. Det känns som jag är den enda som kan lösa alla problem som finns runt om mig och jag går numera runt med en ständig klump i magen och en oro som gör att jag knappt kan fokusera på något annat. Jag orkar knappt bry mig om min utbildning (är runt 20 och går på universitetet) och det ska tilläggas att jag alltid haft en stor prestationsångest och nästan alltid får högsta betyg. Jag försöker göra mig känslomässigt tillgänglig för mina vänner och min sambo men i bakhuvudet finns alltid ångesten och oron som gör att jag bara gör saker ”för att”. Jag är rastlös, det hjälper inte att bara vara hemma eller ligga i sängen utan oron stiger mig åt huvudet. Jag pratar med en kurator på ungdomsmottagningen sedan en tid tillbaka men det känns som jag behöver mer hjälp. Hjälp att kunna hantera mina dagliga katastroftankar, min pappas död, min systers dåliga mående och mer… Läste nyligen om GAD och känner igen mig i vart enda ord. Har öppnat upp mig för min sambo om mina katastroftankar och att det inte känns normalt att känna så. Jag kan få en panikattack om min syster inte svarat mig på sms inom några timmar för jag blir så orolig, trots att det kan vara ett sms som inte ”betyder nåt”. Jag tänker dagligen på vad som kommer gå fel i framtiden och oroar mig över ALLT. Är vanligtvis en självsäker person som är bra på att lösa problem och vara stark, men nu för tiden känner jag mig bara osäker hela tiden. Vet inte vad jag ska ta mig till… KBT? Hur tar man kontakt för det? Önskar en längre kontakt med behandling för allt trauma jag varit med om… just nu känns det som allt bara går utför och jag känner inte längre igen mig själv…

    Hej,

    hoppas du är inne och ser att du får svar.
    jag förstår att det är jobbigt och jag förstår att du inte kan tänka på annat. Jag är inte psykolog så jag har inga tips i hur du kan tänka att ge men:

    1. du behöver en psykolog. Kontakta vårdcentralen, en läkare kan göra bedömningen att du är deprimerad/utmattad/ångest och besluta att du ska ha psykologkontakt. Ge dig inte!
    2. Jag har GAD och hypomani och som du beskriver dig känner jag igen mig själv. Jag är relativt frisk nu och kan hantera livet på ett rimligt sätt men en släng av ångest kommer jag alltid ha. För ca 15 år sedan var jag i din sits och kände det du känner. Det finns hjälp att få. Depression är ett sjukdomstillstånd som kan behöva medicineras men du behöver också bearbeta dina trauman och rädslor och finna sätt på att hantera situationen och på ett klokt sätt hjälpa andra om du kan.

    hoppas det blir lättare för dig och du finner en väg som leder dig rätt. Kram!

    Trådstartaren

    Tack för svar <3 Jag ska kontakta vårdcentralen och hoppas på hjälp. Förhoppningsvis blir det bättre men är bara så rädd för att oron alltid kommer finnas där… känns som det inte går att stänga av mina katastroftankar när de beror på saker som ”finns i verkligheten” :/

    Hej igen,
    En släng av kontrollbehov och orostankar ska man ju kunna leva med. Jag kommer nog alltid vara oroligare än genomsnittet, ha lättare att tänka katastrof än succé samt vilja ha koll. Spelar upp scenarios i huvudet. Osv osv. Men det är lugnare nu efter att jag fick den hjälp jag behövde. Det går att lära sig hantera och styra om sånt där. Men helt chill lär vi nog aldrig bli 😉 och det är nog bra. Såna som vi kanske förhindrar onödiga händelser och förebygger massor dagligen. Men någon måtta får det ju vara – vi kan ju inte gå under av det! Kämpa på – det finns möjlighet att tona ner de värsta känslorna och tankarna med lite hjälp!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.