Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Igår tog min bästa vän sitt liv, 23 år gammal. Hon hade kämpat med sin psykiska ohälsa sedan hon var 12, och det enda med det andra gick snett för henne längs vägen. Men hon slutade aldrig kämpa.
Min vän var en så omtänksam, genomgod, givmild och stark tjej, så modig, men hon orkade inte mer. Jag trodde, vi alla trodde, att det var på väg att bli bättre. Hon hade framtidsplaner, hon hade drömmar. Vi ses inte så ofta pga vi bor på varsin sida landet, men vi sågs i julas. Då sa hon att hon mådde sämre. ”Det är inte så illa som det varit, men det är jobbigare just nu” sa hon. Jag är så arg på mig själv att jag inte höll mer koll på henne då, att jag inte ringde oftare, checkade in mer. Jag kan inte låta bli att fundera på om jag på något sätt hade kunnat störa döden, så hon inte gjorde vad hon gjorde. Men nu är det för sent.
Hon har funnits vid min sida från dag 1, nästan 23 långa år av vänskap, och nu finns hon inte mer. Jag är den jag är idag tack vare henne och hennes stöd, och jag vet inte vem jag är utan henne. Jag kan inte låta bli att känna att jag inte vill finnas i en värld där hon inte är. Hon var den jag älskade över allt annat, mest i hela världen.
Världen har nu tappat all sin färg. Jag kan inte äta, inte sova, bara gråta och längta efter henne. Om ni kan, snälla krama era nära lite extra hårt, lite extra länge. Jag önskar bara att jag kunde få hålla hennes hand, säga att det är okej, och att allt kommer bli bra. Jag önskar att jag kunde krama om henne igen.
