Hem > Forum > Närstående > Att vara anhörig men inte kunna hjälpa

Att vara anhörig men inte kunna hjälpa

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag och min familj behöver hjälp att få hjälp.

    en närstående har under hela livet hamnat snett på olika sätt. Har olika typer av diagnoser (adhd, mytomani osv). Han har alltid ställt till det för sig på arbetsplatser och med relationer i stort. Alla är dumma i huvudet men han gör aldrig fel.. väldigt mycket så.
    Han ljuger notoriskt och har ingen hand med sin ekonomi. Han är hos kronofogden och ligger efter med massa hyror och står nu precis på gränsen till att bli vräkt. Fått orosanmälningar då han har ett barn varannan vecka.

    han har sedan han var liten hotat med att ta livet av sig och så fort det krävs lite av honom själv, så säger han att han ska ta livet av sig.

    vi står helt handfallna. Vart kan man få hjälp? Vi misstänker att han är bipolär då han har maniska perioder och det är antingen svart eller vitt. Ena sekunden ska han ta livet av sig, nästa sekund kan han hoppa fram och skrämmas eller kittlas.

    vart kan man få hjälp när personen i fråga inte inser att han behöver hjälp eller är sjuk? När han bara ljuger och aldrig skulle tala Sanning med en psykolog eller förmodligen ens gå dit. Vi står handfallna!

    Känner igen mig i den känsla du beskriver. Min son beter sig i stort sett på samma sett. Lögner som är en sjukdom i sig, lån o skulder som han sen inte kan betala, svårt att hantera sina känslor, impulsstyrd, kommer alltid med undanflykter och bortförklaringar. Känslan av maktlöshet för oss som föräldrar är oerhört tung att hantera. Hur kan man hjälpa sitt vuxna barn? Vår son har inte blivit utredd vilket är vårt mål nu att försöka få honom till. Jag när ändå ett hopp om att det kan bli lättare att få hjälp med en diagnos för att få hjälp av samhället. Men det kanske inte alls blir så. Hur ska vi då som föräldrar orka?

    Kändes ändå bra att läsa ditt inlägg och känna att det finns andra där ute som verkligen kan förstå den situation som du och jag befinner oss i. Tack för att du delade med dig

    Vilken svår situation!

    Orkar du säga vad ni testat för ”metoder” hittills och som inte fungerat? Tänker lite på det du skriver om att han hotat om att ta livet av sig sedan han varit liten, och när ansvar läggs på honom. Har ni testat att bli ordentligt arga över det beteendet eller hur har ni förhållit er till det? Jag är uppvuxen med en mamma som hotat med att ta sitt liv så fort hon blivit kritiserad eller på andra sätt känts sig in målad i ett hörn, och nu som vuxen om det skulle ske hade jag ringt polisen, tror jag. Speciellt eftersom jag vet att det är ett spel för gallerierna och det hade hon definitivt inte gillat. Skam är inget hon vanligtvis klarar av att härbärgera särskilt väl. Och bränt barn skyr väl elden?

    Så mitt tips, om ni inte gör eller gjort det redan, är att sätta hårt mot hårt. Om personen inte klarar av sina räkningar och kanske blir vräkt, är inte det egentligen hans bekymmer och inte era? Barnet som han har förstår jag däremot är enormt stressande för er att hålla koll på när han är på det här viset. Eftersom det låter som han till stora delar saknar självinsikt kanske han ännu mer behöver ”sitta i skiten” för att därifrån börja ta tag i sitt liv, och kanske tala sanning för en gångs skull? Han är ju ändå vuxen och förälder nu förstår jag det som?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.