Anhörig till vacker människa med borderline-diagnos

Jag vet inte vilken ända jag ska börja i för att få något sammanhang i det jag vill skriva. Har lite svårt att se vad jag skriver på grund av tårarna.

Det tog slut mellan mig och min partner sedan drygt 13 år tillbaka igår. 13 år, det är mer än en tredjedel av våra liv.

Min partner har mått väldigt dåligt genom åren och mår kanske som sämst just nu. Hen har försökt ta sitt liv flera gånger under de åren vi har bott tillsammans och brottas med ångest. I allt detta har jag som anhörig också mått dåligt men försökt att hitta en balans för hur mycket jag har kunnat stötta utan att själv gå sönder. Till slut kom vi till den punkt där vi såg att mitt stöd inte räckte till. Vi älskar varandra mycket och har försökt parterapi ett par gånger samt som en sista utväg att flytta isär utan att göra slut men inget har räckt till.

Nu sitter jag här och undrar om jag skulle gjort mer eller annorlunda. Jag undrar också om hen fortfarande är vid liv. Vi har sagt att vi inte ska höras på några dagar så jag vet inte.

Jag skulle kanske kunna skriva en bok om att vara anhörig inom psykiatrin om jag hade den förmågan för det är så mycket sorg, otillräcklighet och jävelskap så man till slut helt tappar tron på allt.

Jag mår så klart dåligt för att ett så här långt förhållande har tagit slut. Men mest av allt är jag så himla rädd för att hen kommer ta sitt liv nu. Vården räcker inte till. Jag räckte inte till. Inget räcker till och det är så orättvist så det känns som jag smulas sönder.

 

Ja det är svårt att vara en anhörig – jag ser att du är borttagen så du får säkert inte det här meddelandet. Det är ett bekymmer att man måste vara rädd för att någon ska ta sitt liv och det är ju sant att ibland gör folk slut med sina kärlekar för att kunna ta sitt liv för de upplever att det gör mindre ont om de inte är tillsammans med sina nära och kära.

Men kanske ska du göra en orosanmälan på ditt ex så att du känner att du gjort det du kan för att stötta ditt ex. Kanske kan du ta kontakt med hens vårdinstans och berätta vad som hänt så att de ge dig feed back på vad som är lämpligt.

Ibland är det ju så att man kommer till den punkt då man inte kan göra så mycket mer än det man redan har gjort. Det måste ju göra riktigt ont att man inte förmår att göra mer…

Jag gillar iden med en bok eller blogg om hur det är att vara anhörig – jag tror att många skulle kunna vara intresserade av den typen av skrivande. Speciellt här på forumet skulle vi behöva vara fler som skriver som anhöriga så att man kan stödja varandra… kram

Hur har det gått för dig?