Allt har förändrats

Vet om ursäkt men det kommer att bli ett långt inlägg. Allt började i mitten av juli då min mormor blev sjuk, hon låg inne på sjukhus och dog två veckor senare.

Min mamma som har haft svåra alkoholproblem tog detta väldigt hårt, så till slut började vi lägga märke till att hon allt oftare glömde saker och började bete sig konstigt, slutade med att jag for med henne på akuten för då kunde hon inte styra sina ögon, uppträdde väldigt förvirrat och kunde knappt gå, det konstaterades akut leversvikt, alkoholförgiftning som lett till en hjärnskada.

Mitt i all oro över henne fick min pappa en blodpropp i benet, så han blev också inlagd på sjukhus, en vecka efter han blev inlagd ringde som och sa att han blivit hastigt sämre, så jag och mina barn satt och vakade hos honom tills han slutligen dog.

Allt detta har hänt på mindre än 2 månader, man har som knappt haft tid att andas, man ska ta emot alla människors omtanke, man ska fixa allt praktiskt, vara stark för barnens skull…vet inte ens hur jag mår, känner en oerhörd sorg, lite ilska mot min mamma som har druckit sig själv dement, och en stor trötthet.

Just nu måste jag lägga fokus på att få in mamma på ett boende och tänka deras lägenhet…att jag även har ett jobb att sköta orkar jag inte ens fundera på, hur ska man kunna jobba inom vården när man har en så stor kris i sitt eget liv?

Ofta orkar man så oerhört mycket mer än man tror. Och när man är mitt uppe i något och man måste lösa problemen, då skjuter man sina egna känslor åt sidan.

Det är inte så konstigt att du inte vet hur du själv mår, det låter inte som att det varit något läge för dig att kunna öppna på den dörren nu när du måste ta hand om praktiska saker. Du är i kris. Din familj är det. För bland andra dina barn och din mammas skull kanske du ska låta den dörren vara stängd ett tag till.

Du försöker hitta en lösning för din mamma med bland annat boende. Har du någon plan för din egen del? Det smärtsamma du upplever nu kommer inte gå över på länge. Så du måste orka under en lång tid framåt, men det är olika sorters prövningar du kommer möta. Du måste fortsätta vara stark för dina barns skull. Och om du ska klara det måste du ta hand om dig själv.

Om man är väldigt stressad är det svårt att minnas vad man exempelvis kan få hjälp med. Några saker du kanske kan titta på/fundera kring för att underlätta för dig själv, och orka på lång sikt:
-Har du en hemförsäkring? Ingår det någon form av krisstöd där? Samma med försäkring hos facket eller privat sjukvårdsförsäkring.
-Har du kontakt med någon personalhälsovård? Ingen, inte heller arbetsgivaren har någon vinning av att du går in i väggen. Finns det möjlighet till stöd där?
-Jag tror det är bra att jobba, där har du personer du känner runt dig, men du kan dels ta en vecka sjukleldigt om det blir för mycket, eller prata med en läkare om att gå ner lite i arbetstid.
-Du kan fråga din arbetsgivare om du kan få andra arbetsuppgifter en tid.
-Har du någon som kan vara barnvakt? Så du hinner göra praktiska saker?
-Har du vänner eller familj som kan hjälpa dig. Tänk på hur mycket du skulle ställa upp för en vän, och fråga dina vänner om det.

Slutligen, försök om du kan att äta bra och få någon sorts träning, om så en kortare promenad. Blir det övermäktig, be om hjälp. Det finns många som vill hjälpa sina medmänniskor, även om det är någon man inte känner så bra.

 

 

 

En stor styrkekram till dig!

Jag tycker jag haft det tungt i sommar. men, efter att ha läst din berättelse så får man perspektiv på saker och ting. låter tungt att drabbas av så mycket på en och samma gång. Du måste ju också få tid att återhämta dig och känna sorg. Jag önskar dig lycka till och du gör en bra jobb. Men kom ihåg att tänka på dig själv också.

Försöker att vara stark, men just idag känns allt så oerhört tungt, jag orkar ingenting.

Det är så svårt att ta in hur tillvaron har förändrats, för en månad sedan hade jag båda mina föräldrar, nu har jag bara mamma kvar och hon är ju som inte med längre, jag kan inte söka stöd hos henne för hon minns inte att pappa dog, så jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare.

Det finns också så ofantligt mycket som ska göras med begravningen, mammas planerade flytt och allt annat runt omkring, har lovat mig själv att verkligen ta emot all hjälp jag får..brukar vilja sköta saker själv, men den här gången ska jag ta emot hjälpen…blir också så ledsen när jag tänker på vad barnen har förlorat, dom har verkligen avgudat sina morföräldrar trots att dom druckit så mycket…men kan en dag i taget, det är det kan får hålla fast vid.