19 årig son som mår dåligt

Min son som snart (förhoppningsvis) fyller 19 mår riktigt dåligt och jag vet inte vad jag skall ta mig till.
Han har alltid varit en i mängden men aldrig varit riktigt sedd och har aldrig haft nära vänner förrän i höstas.

Pga distansstudier så blev de en grupp på 4 personer som i princip blev hänvisade till varandra.
De fann varandra väldigt bra och allt var toppen tills i januari.

Då hände något som förändrade deras relation och min son började lägga över ansvaret för hur han mår på de andra.

Han skrev långa meddelanden om att de betydde allt för honom och att livet inte var värt att leva utan dem.

Han fick panik om de andra inte svarade på  Meddelanden och inlägg på sociala medier  omgående.

Följde de andra maniskt på tex snapchatkartan mm.

Detta fick givetvis till följd att de andra distanserade sig istället och till slut sade att det var nog.

Detta har krossat honom fullständigt.
Han har nu pratat några gånger med skolpsykologen och inser att han gjort en hel del fel men det har också krupit fram att han inte blev så bra behandlad heller.

Han valde dock att svälja hån och intriger för att han ändå så gärna ville ha vänner och han försökte då helt enkelt alldeles för mycket.

Nu är han desperat och deprimerad. Arg på sig själv att han förstört med sitt maniska beteende. Arg på att han inte sade ifrån när han blev dåligt behandlad. Förkrossad över att vara lämnad.
Han mår sämst på kvällarna och sätter sig i bilen och bara drar iväg planlöst då han ”bara vill bort från allting”

Han smsar oftast då han inte vill prata. Det verkar som han har lättare att formulera sig då.

Det som skrämmer mig nu är att det eskalerar och blir värre och värre.

Han skriver att han inte orkar längre, att han är helt ensam, han vill inte leva längre, han vill inte ha någon mer hjälp av psykolog, han vill ha tillbaka sina sk ”vänner” mm

Vet inte hur illa det behöver bli innan man kan behöva tvångsvård?

Då han är myndig är detta jättesvårt för mig att hantera. Hade han varit yngre så kunde man ju kört honom till psykakuten men nu går det ju inte då han inte vill.

 

[Green Jolala]

Vad vill han göra?

Jag tänker att något borde han tycka om. Kanske något intresse någonstans som kan få upp glöden igen?

Du skriver att han söker bekräftelse från sina vänner och verkar inte få det tillbaka och kämpar på ändå. Han verkar se det som enda lösningen på allt lidande…. Men han borde prova att stärka sin självkänsla så han slipper leta bekräftelse hos den “yttre världen”, hitta en trygg bänk att luta sig mot på insidan. En brygga till framtiden….

(massa metaforer, men hoppas budskapet når fram!)

Hoppas han har någon att ventilera sig med! Kram

[Indigo Lyluhy]

Som förälder förstår jag att det kan kännas väldigt jobbigt för det flesta ungdomar vill ju inte söka sig till sina föräldrar när det är jobbigt utan oftast söker sig till vänner för att kunna ventilera.

Det kan ju vara så att han skrev dessa meddelanden för att han kämpar med sig själv och söker sig då till andra för att finna en bekräftelse i sig själv att jag duger att jag är okej som jag är.

Verkar som att han är väldigt osäker i sig själv och han behöver jobba på sig själv som är väldigt jobbigt att ens inse att man behöver, sen vet man oftast inte vad man ska ta sig till som leder till att man oftast får panik och vill försvinna.

Jag har själv blivit lämnad av dem enda människorna jag hade (precis innan pandemin) och jag förstår hur det kan kännas att vara ensam, jag är ensam. Han ska inte tänka att han är själv, han är inte ensam.

Vadå att han gjort fel? han har inte gjort något fel, han mår dåligt och valde att söka hjälp hos sina så kallade “vänner”. Dessa vänner skulle då uppmuntrat han till att kontakta kurator/psykolog inte överge eller håna. Han behöver få ut det han har inom sig, be han skriva på detta forum. Detta forum är hur bra som helst, sen finns det också massvis med chattforum på nätet som han kan skriva med människor som kan hjälpa säg det till han!

Han ska inte skämmas över att må dåligt! Jag hoppas verkligen att han vet det!

Men han måste vilja ha hjälp annars går det inte att få hjälp.

Säg till han att skriva, skriv skriv skriv, det är det bästa han kan göra.

Du som förälder vågar nog inte se ditt barn må dåligt, du agerar i dina instinkter som förälder det kan göra så det blir ännu svårare för han. Tvinga han inte till något. Prata inte med han som ett barn.

Uppmuntra han till sysselsättning, intressen. Att han får annat att tänka på, som håller hans negativa tankar borta. Det är toppen att gå ut och gå när det är ljust ute, speciellt i naturen. Eller köra till något fint ställe med en liten matsäck.

Jag önskade att jag kunde hjälpa han, prata med han. Men så otroligt konstigt att en okänd människa skulle bry sig så mycket men jag gör faktiskt det.

Jag hoppas verkligen att det jag skrivit hjälper.

 

Hej!

Jag kan tyvärr inte mycket alls om tvångsvård (arbetar inte inom sjukvården) men jag tänker generellt att om man är orolig, liksom har en dålig magkänsla, kan man nog övertyga någon om att ta en taxi till psykakuten tillsammans. Alltså om du berättar för din son att du tycker det börjar gå för långt det här och att du är rädd att han ska göra något i impuls så är det alla dagar i veckan rätt att som förälder åka med till psykakuten, tänker jag då.

Förövrigt tycker jag det låter så fint att han har berättat allt det här för dig. Det måste ju tyda på att ni har en fin kontakt mellan varandra. Också att han har stor självinsikt (och bra förmåga!) som själv förstår hela processen om vad som hände med sina kompisar och känner att han lärt sig framöver att göra på ett annorlunda sätt. Herregud vilka unga personer kan lägga det pusslet så enkelt bara sådär? Knappt supergamla människor klarar av det!

Tänker på er! <3

Jag upplever att vi har en ok kontakt men den kunde varit bättre.

Han säger att han inte kunnat prata med oss tidigare alls vilket gör mig och hans mamma ledsna men eftertänksamma.

Självfallet har jag föreslagit att åka till sjukhuset och andra möjligheter men han är fullständigt blockerad och vill inte ha någon hjälp.

Han återkommer hela tiden till att detta måste lösas precis nu och allt måste bli som förut.

Hans enda lösning är att han får tala med vännerna och då skall allt bli bra. Tyvärr skriver han till dem hela tiden, trots att de bett honom låta bli. Han lägger dessutom ansvaret på dem. Skriver att om de inte kan vara vänner så tar han livet av sig.

Detta har han hotat med så många gånger nu att ingen tror honom och han får ingen respons. Snarare förvärrar han hela tiden situationen men inser inte det själv

Det hela blir bara en negativ spiral som jag är rädd slutar i katastrof när han inte kan provocera fram reaktioner längre

Ser inte hur han skall komma ur sitt destruktiva mönster när han vägrar ta emot hjälp.

Ok! Känns som om jag missförstod hela inlägget. Ber om ursäkt för det!

Kanske ni behöver säga till på skarpen att det här inte går längre och så sätter ni er i en taxi till psykakuten? Jag tror det är bättre att få hjälp redan nu innan det eskalerar ytterligare. Kanske behöver han förstå själv allvaret i situationen och att det kan just sluta illa om han blir allt mer desperat. Jag menar alltså inte att “fråga” om man ska åka till psykakuten utan jag menar nog mer något i stil med att man som förälder gråter och förtvivlat förmedlar att det här har spårat ur och måste förändras? Men ni kanske redan har den approachen jäntemot honom?