Vilket är det första steget? (lång text)

Hej! Jag har skrivit här en gång förut för någon månad sedan. Jag har fortfarande inte sökt hjälp för mina problem med mina tankar & känslor, alltså min psykiska ohälsa. Jag vet liksom inte vart jag ska börja. Jag hade kontakt med en kurator på umo i några veckor men jag tyckte inte att det ledde någonstans. Hon försökte få mig att söka jobb, medan jag gjorde det, blev kallad till intervju men avbokade allt för jag blev för panikslagen och nervös och sa att jag hade tackat ja till en utbildning så var tvungen att tacka nej till jobbet. Men jag har inte alls tackat ja till någon utbildning. Det är som att jag har en fobi för att bli nervös, så då får jag panikattack och flyr och försöker bli av med det som gör mig nervös genom att avboka och undvika. Det här är ju absolut inte det enda som jag har problem med. Det är sorg, skuldkänslor, panikattacker över annat, ibland självmordstankar, svälter mig själv i perioder, har ångest över framtiden, har ångest över att jag inte gör något med livet, har ångest över att jag inte kan (kan fysiskt, men inte psykiskt), har ångest över min kropp periodvis, har ångest över sociala saker, har ångest över tammefan allt. Jag har tillomed ångest och blir orolig över “tänk om jag får problem med mina tänder helt plötsligt och måste betala massa för det, för pengar jag inte har”.

Jag mår dåligt i mig själv men framförallt i mitt hem. Jag är förresten 20 år (98a), tog studenten i somras och har jobbat en sommar. Men efter sommaren skulle jag söka jobb, fick panikattack och drog tillbaka arbetsansökan. Efter det har jag bara legat hemma, tränat på gym och isolerat mig som fan. Har precis börjat umgås med min bästis igen, utanför mitt hems gränser. Tidigare har hon kommit hit och att vi suttit ute och pratat. Men nu har jag börjat följa med ut och åka bil på kvällarna igen. Ikväll var 3e gången på 2-3 veckor. Det går bättre för varje gång.

Men i alla fall, jag mår dåligt i mitt hem. Jag bor hemma hos min mamma i en villa, tillsammans med hennes sambo och deras son på 14 år. Jag trivs inte med min mammas sambo. Han får mig att känna mig mer värdelös än vad jag själv kan få mig att känna. Man känner verkligen hur mycket han avskyr än bara man vistas i närheten av honom. Han suckar när man pratar, han suckar när man hörs någon annanstans typ att jag kommer innanför ytterdörren. Han verkar verkligen besvärad över att man finns, att man gör saker och att man inte gör saker. Jag var väldigt politiskt engagerad förr, han har inte samma politiska åsikter men jag hatar inte på honom bara för att han är åt det andra hållet rent politiskt än vad jag är. Men så fort jag skulle iväg på ett politikmöte eller hade varit på ett och jag satte mig i vardagsrummet för att umgås med min mamma så kom det alltid kommentarer som t.ex. “Jaha?! hur gick det på kommunistmötet idag då????” och hånar än och har sig. Han är likadan mot min mamma, men de har levt ihop i 15 år så det är väl inte så bara och bara för henne att bryta upp med honom. Han klankar ner på alla intressen man har, vad man än gör. Men nu när jag inte gör någonting istället, utan ligger i min säng och bölar mig själv till sömns så klagas det på det med. Inte direkt till mig men han sitter ju och terrar min mamma dag ut och dag in och frågar “Vad gör *mitt namn* nudå? ska hon inte jobba? söka jobb?” men min mamma vet om hur jag mår just nu och har tröstat mig flera gånger. Speciellt under den senaste månaden, för vår katt dog för en månad sedan och jag är fortfarande lika ledsen över det nu som för en månad sedan. Mamma kan också bli ledsen över det ibland. Vi har kommit närmare varandra sedan det hände. Hon vet dock inte om att jag nu på senaste haft tankar på att jag vill dö på senaste. Jag har inte planerat hur, när eller någonting sånt. Utan endast att jag tänkt mycket på det.

Men jag mår verkligen inte bra och jag vet inte hur jag ska kunna ens ha en chans till att må bättre när det är så att när man är det minsta lilla glad så kommer man hem och går direkt in i en roll där man går med svansen mellan benen och skäms för att man finns. Jag kan inte göra någonting åt saken, det är ju mamma som måste bryta upp med honom för han är en jävla pissråtta. Jag kan ju inte göra någonting åt den saken. Men det går inte att bara ignorera honom, han bor ju under samma tak. Men jag har inget jobb, så jag kan inte flytta hemifrån. Jag skulle vilja plugga, men jag har aldrig någon sinnesro för att jag mår för dåligt både i mig själv och även tack vare mammas sambo och hela hans energi. Alltså såhär. Jag känner inte att jag kommer kunna ens ha en chans till att må bättre förrän jag tagit mig härifrån, hemifrån alltså. Men jag kan inte det för jag har inga “resurser” och jag kan inte skaffa mig några för att jag mår för dåligt. Jag vet inte ens vart jag ska börja, vilket är det första steget?

Samtidigt så vill jag inte härifrån för då lämnar jag mamma mitt i skiten och hon kommer ändå sitta och ringa och smsa om vad för verbal och psykisk misshandel hon får utstå med. Jag kan ju inte bryta kontakten med min mamma, fan heller. Det har jag ingen anledning till.

Han har aldrig slagit någon i familjen men det är just det där att det slängs kommentarer, sucka över ens närvaro och att han verkar så sinnessjukt besvärad över allt och alla hela tiden. Det tar exakt all den lilla energi jag har. Det är som att jag (har det inte på papper) lider av en depression och panikångest och säkert annat, på insidan. Men min mammas sambo är som en mänsklig version utav allt det där som står och sparkar på än mentalt han med.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill typ att någon bara räddar mig. Kommer hit och packar ner hela mitt rum i kartonger och tar med mig bort härifrån. Att jag förflyttas till något ställe där man kan få jobba med sig själv i några månader. Där man får stöttning och hjälp med hur man lever. Där jag får vägledning. Vill jag plugga så får jag en guide, som en checklista, en instruktionsbok; såhär gör du. Vill jag jobba så får jag 100 % stöttning med att komma ut i arbetslivet, fixa eget boende m.m. Det är sånt som gnager allra mest för mig, jag oroar mig konstant över allt och ingenting. Jag mår inte bra i mig själv, men jag kan inte må bättre i den här miljön här hemma. Men samtidigt så vill jag verkligen inte lämna mamma.

Usch, så där ska du ju inte ha det! Det kanske låter hårt, men jag tycker att det första du ska göra är att sluta känna ansvar för din mamma. Hon har ett eget ansvar för sitt liv och sitt förhållande, det låter som om hon lägger väldigt mycket på dig, eller har jag fel? Att du får vara den hon anförtror sig till när hon tycker att det är jobbigt?

Du kanske skulle prova att söka till en folkhögskola till hösten? En med internatboende – då kommer du iväg hemifrån automatiskt, och får något vettigt att göra. Folkhögskolor brukar ha fokus på personlig utveckling, förutom att det finns hur mycket som helst att välja på att läsa.

 

Kolla här: https://www.folkhogskola.nu/

Anonym skrev:

Usch, så där ska du ju inte ha det! Det kanske låter hårt, men jag tycker att det första du ska göra är att sluta känna ansvar för din mamma. Hon har ett eget ansvar för sitt liv och sitt förhållande, det låter som om hon lägger väldigt mycket på dig, eller har jag fel? Att du får vara den hon anförtror sig till när hon tycker att det är jobbigt? Du kanske skulle prova att söka till en folkhögskola till hösten? En med internatboende – då kommer du iväg hemifrån automatiskt, och får något vettigt att göra. Folkhögskolor brukar ha fokus på personlig utveckling, förutom att det finns hur mycket som helst att välja på att läsa. Kolla här: https://www.folkhogskola.nu/

 

Det är helt korrekt. Både hon och min storasyster dumpar rätt mycket av sin ”skit” på mig. Menar inte att tycka synd om mig själv men det tar verkligen på krafterna i och med att jag sitter ju på noll lösningar. Så är mest en levande komposthög, haha.

Ska absolut kolla in det. Tack!