Tappad livslust
-
Avregistrerad användareDet var ett under att jag ens kom upp i morse. Nu har depressionen slagit undan benen på mig totalt. Maten smakar inte, ser ingen mening i tillvaron, vill bara gråta. Känns som att jag bara äter, sover, jobbar. Är bara en belastning för min sambo, har ej heller några vänner jag eg kan träffa. Och särskilt inte nu i pandemitider. Så drar på masken på arbetet och fejkar mig igenom dagarna. Inget har liksom en mening.
Hej. Det låter som att du är hård mot dig själv och att du gör egna slutsatser som inte stämmer. Det är mycket vanligt vid en depression vilket tyder att du eventuellt har det. Har du gått till en läkare eller dyl för att få det bekräftat?
Avregistrerad användare TrådstartarenÄr inte för hård mot mig själv utan det är ett faktum att sambon inte orkar. Det är inte första gången jag faller i en svacka och han orkar väl inte hur länge som helst. Varit hos psykolog och utreds för GAD.
Avregistrerad användareDet var ett under att jag ens kom upp i morse. Nu har depressionen slagit undan benen på mig totalt. Maten smakar inte, ser ingen mening i tillvaron, vill bara gråta. Känns som att jag bara äter, sover, jobbar. Är bara en belastning för min sambo, har ej heller några vänner jag eg kan träffa. Och särskilt inte nu i pandemitider. Så drar på masken på arbetet och fejkar mig igenom dagarna. Inget har liksom en mening.
Är inte för hård mot mig själv utan det är ett faktum att sambon inte orkar. Det är inte första gången jag faller i en svacka och han orkar väl inte hur länge som helst. Varit hos psykolog och utreds för GAD.
God Lördagskväll här på MiND Forumet.
* Jag hör genom dina inlägg här att Du är verkligen behov att att ventilera av dig om ditt yrkesliv och har lite frågor till dig.
FRÅGA-1: Har Du en professionell samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut som Du kan känna tillit till och känner dig trygg med?
FRÅGA-2: Om svaret på fråga-1 är inte / ej då undrar jag om Du bor ute på landsbygden eller nära en mindre ort eller i en större stad för då behöver Du finna en form av det jag sa i fråga-1?
FRÅGA-3: Det finns något som heter Samtalsmottagning / Själavårdsmottagning inom Svenska Kyrkan, skulle eventuellt detta vara något för dig och samtala med t.ex. Diakon ?
* (Detta ovannämnda finns inte i varje ort i hela Sverige, detta finns på vissa orter. Jag personligen har erfarenhet av ovannämnda och fick mig att se med andra ögon på flera plan i mitt egna liv. Detta har betytt OERHÖRT mycket och därför vill jag dela med mig av detta…)
FRÅGA-4: Denna psykolog som utreder dig för “GAD /Generaliserat ångestsyndrom”, hur långt i utredningsfasen har Du kommit, har Du gått till denna utredningspsykolog ett antal gånger eller bara börjat utredningen om ovannämnda syndrom / diagnos?
* Om Du eventuellt vill ha och är intresserad av kontaktuppgifter till Samtalsmottagning / Själavårdsmottagning inom Svenska Kyrkan så ställer jag gärna upp med information / upplysning om detta.
OBS!!! Att gå till oavsett Diakon eller Präst behöver man ABSOLUT INTE / EJ vara kristen ALLS… Går mycket bra att gå med eller utan religionsbakgrund…
Både Diakon och Präst har tystnadsplikt.
https://www.svenskakyrkan.se/samtalsstod/tystnadsplikt
* Du är mer än gärna med varm hand välkommen att skriva åter, så ska jag försöka så gott jag kan besvara dig när jag har både ork- och tid- och möjlighet.
På återseende…
Hej. Ja jag vet ju inte ditt specifika fall då jag inte känner dig, men jag kan tänka mig att det är oerhört jobbigt att känna att någon har tröttnat på en för att man mår dåligt. Har du pratat med din sambo om det? Kan vara att din sambo inte inser hur dåligt du mår. Ett tips är att prata med din sambo om det och gå till en kärleksrådgivare på hur man tänder upp gnistan mellan er igen. Börja så till en början och efter det så tar du tag i resten av problemen. Så hade jag gjort, det är viktigt att du har stödet att lyckas. Det har du ju inte på samma sätt om din sambo lämnar dig☺️
Avregistrerad användare TrådstartarenGod Lördagskväll här på MiND Forumet. * Jag hör genom dina inlägg här att Du är verkligen behov att att ventilera av dig om ditt yrkesliv och har lite frågor till dig. FRÅGA-1: Har Du en professionell samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut som Du kan känna tillit till och känner dig trygg med? FRÅGA-2: Om svaret på fråga-1 är inte / ej då undrar jag om Du bor ute på landsbygden eller nära en mindre ort eller i en större stad för då behöver Du finna en form av det jag sa i fråga-1? FRÅGA-3: Det finns något som heter Samtalsmottagning / Själavårdsmottagning inom Svenska Kyrkan, skulle eventuellt detta vara något för dig och samtala med t.ex. Diakon ? * (Detta ovannämnda finns inte i varje ort i hela Sverige, detta finns på vissa orter. Jag personligen har erfarenhet av ovannämnda och fick mig att se med andra ögon på flera plan i mitt egna liv. Detta har betytt OERHÖRT mycket och därför vill jag dela med mig av detta…) FRÅGA-4: Denna psykolog som utreder dig för ”GAD /Generaliserat ångestsyndrom”, hur långt i utredningsfasen har Du kommit, har Du gått till denna utredningspsykolog ett antal gånger eller bara börjat utredningen om ovannämnda syndrom / diagnos? * Om Du eventuellt vill ha och är intresserad av kontaktuppgifter till Samtalsmottagning / Själavårdsmottagning inom Svenska Kyrkan så ställer jag gärna upp med information / upplysning om detta. OBS!!! Att gå till oavsett Diakon eller Präst behöver man ABSOLUT INTE / EJ vara kristen ALLS… Går mycket bra att gå med eller utan religionsbakgrund… Både Diakon och Präst har tystnadsplikt. https://www.svenskakyrkan.se/samtalsstod/tystnadsplikt * Du är mer än gärna med varm hand välkommen att skriva åter, så ska jag försöka så gott jag kan besvara dig när jag har både ork- och tid- och möjlighet. På återseende…
Hemma nu efter lång arbetsdag och kanske inte kan svara så långt..
Det är inte bara yrkeslivet som skaver utan hela tillvaron egentligen. I pandemin så har min depression försämrats och jag har alltid behövt att ha saker att se fram emot men nu då man inte kan drömma eller planera något mer än till dagen efter så känns allt så tomt och utan mening.
Exempelvis så har jag länge velat haft hund och enades i familjen om att jag äntligen kunde skaffa mig en valp. Och sommarveckorna är de enda som det är möjligt för en valp att flytta in.
Nu gör dock pandemin och en drös praktikaliteter att jag får vänta till sommaren 2022. Och då är jag så dum att jag ändå surfar runt på kennelsidor och ser en massa kullar och detta gör mig bara än mer ledsen.. små saker blir liksom så stora, men man har inget som kan motivera att kämpa i arbetet utan det blir att man bara gör en massa måsten. Har kunnat äta lite idag iaf men sömnen tycks utebli.
Jag har just påbörjat utredningen med psykologen och varit där endast två gånger sedan början av december. Så huruvida det kommer att fungera vet jag inte än men känns väl okej hittills. Trots att möten troligen kommer ske digitalt framöver.
Jag är tyvärr inte alls intresserad av samtal med en diakon då jag har ganska bra insikt i deras arbetssätt som inte alls har effekt på mig, delar heller inte deras tankar och idéer kring personlig utveckling. Men tack ändå för tipset.
Avregistrerad användare TrådstartarenHej. Ja jag vet ju inte ditt specifika fall då jag inte känner dig, men jag kan tänka mig att det är oerhört jobbigt att känna att någon har tröttnat på en för att man mår dåligt. Har du pratat med din sambo om det? Kan vara att din sambo inte inser hur dåligt du mår. Ett tips är att prata med din sambo om det och gå till en kärleksrådgivare på hur man tänder upp gnistan mellan er igen. Börja så till en början och efter det så tar du tag i resten av problemen. Så hade jag gjort, det är viktigt att du har stödet att lyckas. Det har du ju inte på samma sätt om din sambo lämnar dig☺️
Han vet hur dåligt jag mår, det är inte heller första gången jag dippar. Denna gång är det nog sämre än tidigare men är bättre på att dölja det, min överlevnadsstrategi är att kapsla in och dölja. Men inombords gråter jag och så dåligt samvete på det då när han gör sitt bästa och försöker att muntra upp mig med utemat och komedi på Netflix.. ja, jag är så less på att behöva fejka..
Hej, jag kan till viss mån relatera. Själv är jag 33 och tvingas bo hemma hos mamma på grund av att jag inte får någon lägenhet eftersom jag var spelmissbrukare och hade skulder upp till halsen. Även nu 3 år senare har jag en Kass uc score. Visst är det en skam men det blir bättre. Det blir det även för dig en dag❤️ Låter kanske som att göra slut med din man är det ända alternativet tyvärr.
Avregistrerad användareHemma nu efter lång arbetsdag och kanske inte kan svara så långt.. Det är inte bara yrkeslivet som skaver utan hela tillvaron egentligen. I pandemin så har min depression försämrats och jag har alltid behövt att ha saker att se fram emot men nu då man inte kan drömma eller planera något mer än till dagen efter så känns allt så tomt och utan mening. Exempelvis så har jag länge velat haft hund och enades i familjen om att jag äntligen kunde skaffa mig en valp. Och sommarveckorna är de enda som det är möjligt för en valp att flytta in. Nu gör dock pandemin och en drös praktikaliteter att jag får vänta till sommaren 2022. Och då är jag så dum att jag ändå surfar runt på kennelsidor och ser en massa kullar och detta gör mig bara än mer ledsen.. små saker blir liksom så stora, men man har inget som kan motivera att kämpa i arbetet utan det blir att man bara gör en massa måsten. Har kunnat äta lite idag iaf men sömnen tycks utebli. Jag har just påbörjat utredningen med psykologen och varit där endast två gånger sedan början av december. Så huruvida det kommer att fungera vet jag inte än men känns väl okej hittills. Trots att möten troligen kommer ske digitalt framöver. Jag är tyvärr inte alls intresserad av samtal med en diakon då jag har ganska bra insikt i deras arbetssätt som inte alls har effekt på mig, delar heller inte deras tankar och idéer kring personlig utveckling. Men tack ändå för tipset.
God Söndagskväll här på MiND Forumet.
* Tackar ödmjukast för att Du orkar svara.
* Okej, läst ditt senaste inlägg / skrivelse här ovan och hör att Du är iallafall behov av någon form av samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut och vänder på min fråga nu, har Du funderat eller redan prövat psykologtjänster via Appar som är på uppdrag av flera Regioner / Landsting i vårt avlånga land Sverige, skulle detta vara något som passar dig eller är detta också något som Du avfärdar på direkten ?
* Jag lämnar ut lite av mitt liv nu i korta drag, jag är en stor djurvän och har varit hästskötare och ridigt och tävlat i ung ålder, saknar detta MASSOR nu… Är uppvuxen av djur omkring mig kort och gott… Så över till dig: Jag förstår dig FULLSTÄNDIGT att Du vill skaffa en valp. Fråga: Har Du hört talas om något annat, fodervärd/ar åt hundar? (Om eventuellt detta skulle intressera dig så kan jag skicka mer information / upplysning om detta.)
* En annan fråga som är också lika viktigt är relationen med sin partner (sambo), har ni samtalat ihop om att ni behöver en “ny nivå” i ert förhållande för att ni ska kunna känna att relationen är kärleksfull osv?
* Och som ytterligare fråga på ovannämnda fråga om er relation är om Du eller ni eventuellt möjligtvis tillsammans har samtalat om att gå till en relationsterapeut och prata ut / ventilera om er relation för att få professionell konsultationsrådgivning för att gå vidare i er gemensamma relation?
* En intressant fråga: Varför har Du satt upp sommaren 2022, om detta har med Covid-19 / Viruset / Pandemin så kan jag redan säga att INGEN på moder jord kan GARANTERAT säga när viruset slutar existera, detta är min personliga åsikt och om Du ska vänta SÅÅÅ pass länge då vet vi inte / ej hur det ser ut här i Sverige, nu får man ta en vecka i taget är mitt recept.
Är det en bra och lyhörd utredningspsykolog som Du känner tillit och förtroende till oavsett kön?
(Jag vill härmed önska dig i förhand lycka till med fortsatta GAD utredningen och hoppas det går väl med den…)
På återseende…
Avregistrerad användare TrådstartarenGod Söndagskväll här på MiND Forumet. * Tackar ödmjukast för att Du orkar svara. * Okej, läst ditt senaste inlägg / skrivelse här ovan och hör att Du är iallafall behov av någon form av samtalskontakt / samtalspartner / samtalsterapeut och vänder på min fråga nu, har Du funderat eller redan prövat psykologtjänster via Appar som är på uppdrag av flera Regioner / Landsting i vårt avlånga land Sverige, skulle detta vara något som passar dig eller är detta också något som Du avfärdar på direkten ? * Jag lämnar ut lite av mitt liv nu i korta drag, jag är en stor djurvän och har varit hästskötare och ridigt och tävlat i ung ålder, saknar detta MASSOR nu… Är uppvuxen av djur omkring mig kort och gott… Så över till dig: Jag förstår dig FULLSTÄNDIGT att Du vill skaffa en valp. Fråga: Har Du hört talas om något annat, fodervärd/ar åt hundar? (Om eventuellt detta skulle intressera dig så kan jag skicka mer information / upplysning om detta.) * En annan fråga som är också lika viktigt är relationen med sin partner (sambo), har ni samtalat ihop om att ni behöver en ”ny nivå” i ert förhållande för att ni ska kunna känna att relationen är kärleksfull osv? * Och som ytterligare fråga på ovannämnda fråga om er relation är om Du eller ni eventuellt möjligtvis tillsammans har samtalat om att gå till en relationsterapeut och prata ut / ventilera om er relation för att få professionell konsultationsrådgivning för att gå vidare i er gemensamma relation? * En intressant fråga: Varför har Du satt upp sommaren 2022, om detta har med Covid-19 / Viruset / Pandemin så kan jag redan säga att INGEN på moder jord kan GARANTERAT säga när viruset slutar existera, detta är min personliga åsikt och om Du ska vänta SÅÅÅ pass länge då vet vi inte / ej hur det ser ut här i Sverige, nu får man ta en vecka i taget är mitt recept. Är det en bra och lyhörd utredningspsykolog som Du känner tillit och förtroende till oavsett kön? (Jag vill härmed önska dig i förhand lycka till med fortsatta GAD utredningen och hoppas det går väl med den…) På återseende…
Det här med hund är så symboliskt för mig, det är inte bara hunden i sig utan jag tror att den symboliserar hela min längtan bort från stressen och det hårda i staden. Och nu har även det gått åt pipan. Jag vet inte om jag står ut så länge till, idag är det riktigt kasst med måendet.
Går i samtal/utredning på affektiva mottagningen, och efter dagens möte inser jag att vården inte heller förstår eller kan hjälpa mig. Hopplöst läge, ser liksom ingen ljusning.
Parterapi är nog ingen lösning, sambon har tidigare avfärdat det och relationen är mycket bättre och mer kärleksfull när jag mår bra. Det är när jag dippar som det gnisslar. Jag avskärmar mig.
Att jag sätter upp sommaren 2022 för hundköp är helt enkelt för att vi behöver fixa till allt i fritidshuset och eftersom vi båda jobbar heltid och semestern endast infaller under sommarmånaderna så får jag vänta. Om det nu ens är möjligt då, allt känns bara så osäkert just nu.
Avregistrerad användareDet här med hund är så symboliskt för mig, det är inte bara hunden i sig utan jag tror att den symboliserar hela min längtan bort från stressen och det hårda i staden. Och nu har även det gått åt pipan. Jag vet inte om jag står ut så länge till, idag är det riktigt kasst med måendet. Går i samtal/utredning på affektiva mottagningen, och efter dagens möte inser jag att vården inte heller förstår eller kan hjälpa mig. Hopplöst läge, ser liksom ingen ljusning. Parterapi är nog ingen lösning, sambon har tidigare avfärdat det och relationen är mycket bättre och mer kärleksfull när jag mår bra. Det är när jag dippar som det gnisslar. Jag avskärmar mig. Att jag sätter upp sommaren 2022 för hundköp är helt enkelt för att vi behöver fixa till allt i fritidshuset och eftersom vi båda jobbar heltid och semestern endast infaller under sommarmånaderna så får jag vänta. Om det nu ens är möjligt då, allt känns bara så osäkert just nu.
God sen natt här på MiND Forumet.
* Har läst ditt senaste inlägg / skrivelse.
* Jag hör att Du känner väldigt uppgiven.
* Jag saknar själv SÅÅÅ mycket av hästar i min närvaro och övriga djur… Har en utekatt på besök då och då som sitter utanför där jag bor, den förgyller min vardag lite iallafall…🐈
* Ja, jag kan faktiskt förstå dig väldigt mycket och relatera till när jag också känt mig dåligt behandlad av vården, jag har hamnat där fler tillfällen än Du kan ana.
* Själv har jag en väldigt tuff barndom som inte hör med min familj att göra, blev gruppsexvåldtagen som liten pojke i barnåldern i flera års tid av mina lärare, tränare och övrig skolpersonal och inte alls fått någon form av hjälp…
* Min livlina jag fann var faktiskt det Du nu inte vill höra men det var en helt underbar Diakon, jag är uppvuxen i ett kristen familj och sätt och hört och varit med om tuffa saker t.o.m. inom Svenska Kyrkan i barndomen… Bara för det så stämplar jag inte helt och hållet hela Svenska Kyrkans verksamhet, det finns både bra och dåligt överallt… Denna Diakon får jag nu inte gå mer till pga hen sa upp sig med omedelbar verkan pga dödsfall nära diakonens omgivning, så jag gick i TUSEN bitar extra även fast jag redan är där själsligt pga min nära anhörig har gått bort i Dubbla cancersjukdomar m.m. så jag själv är väl inte helt och hållet på topp i hälsan sin.
* Okej, om jag förstod rätt så har Du inte provat psykologtjänster via Appar som är på uppdrag av flera Regioner / Landsting?
* Jag önskade innerligt att jag kunde göra mer för dig än bara skriva men det är den enda jag orkar lägga mig på den nivån.
* Om Du vill samtala med mig så är Du mer än välkommen med varm hand att samtala med mig här på MiND Forumet💛
På återseende…
om det är så att du mår dåligt över han, och han mår dåligt över dig. Ibland funkar inte kärleken tyvärr. Men ni kan nog mer än gärna vara goda vänner eller som tidigare nämnt gå i kärleksterapi☺️
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.