Ska det bli kaos igen nu?

[Red Dykepi]

Min katt är mitt allt. Hon har funnits där för mig när mitt liv varit som tuffast, och väldigt många gånger är det hon som fått mig att orka kämpa vidare när tillvaron känts mörk och hopplös. Jag har henne att tacka för väldigt mycket. Det har funnits många stunder då jag inte hade orkat fortsätta leva om det inte hade varit för att jag haft en levande varelse som behövt mig. Jag har känt mig älskad av min katt även när jag känt mig hatad av resten av världen. Jag har varit naiv och tänkt att hur det än går för mig i livet så kommer min katt alltid att finnas där.

Nu har jag blivit påmind om att det inte är så. I höstas fick min katt problem med öronen, något som inte oroade mig särskilt eftersom öronproblem oftast inte är så allvarliga. Jag tänkte att vi går väl till veterinären och får medicin, så blir det bra sedan. Tyvärr blev det inte så. Hittills har vi varit hos veterinären fem gånger och katten är fortfarande inte bra i öronen. Igår togs det blodprover och nu väntar jag nervöst på svaren som ska komma i morgon. Jag är SÅ orolig för att det ska vara något allvarligt!! Katten är 10 år och i den åldern är det vanligt att krämporna börjar komma, men det värsta är påminnelsen om att hon faktiskt inte kommer att finnas här för alltid, att hon faktiskt är dödlig.

Möjligen tänker någon nu att det ju “bara” är en katt, men för mig är hon en unik individ som jag älskar oerhört högt. Jag har dessutom svårt att känna gemenskap med andra människor, så katten är en av få levande varelser som jag känner att jag hör ihop med.

Som om det inte vore nog med att katten är sjuk, så har jag själv börjat få besvär med klåda i tandköttet. Förhoppningsvis är det “bara” tandköttsinflammation, men har jag otur så är det en rot som blivit infekterad (Jag har en rot kvar efter en tandutdragning för ett antal år sedan) och då måste jag gå till tandläkaren. Bara tanken på det ger mig panik.

För det första så är jag extremt tandvårdsrädd. Jag går på en klinik för tandvårdsrädda och har haft en superbra tandläkare som jag känt mig trygg med, men nu har hon gått i pension. Min nya tandläkare har jag bara träffat en gång, i samband med senaste årskontrollen, vilket gör att jag ännu inte hunnit börja känna mig trygg med henne.

För det andra så är tandvård DYRT! Fem veterinärbesök (och fler kommer det att bli) har grävt hål i min redan tunna plånbok, och även om försäkringen gör att det inte blir tusentals kronor per gång så är jag osäker på om jag kommer att ha råd med tandläkaren OCKSÅ. I värsta fall får jag söka fonder, men det skulle kännas oroligt att inte veta om jag kommer att bli beviljad. Tänk om jag blir sjuk av den (eventuellt) infekterade roten innan jag lyckats skrapa ihop de pengar som det kostar att ta bort den? Jag vet att jag tar ut saker i förskott nu (Roten kanske inte ens är infekterad) men ibland blir jag bara så stressad…

Ofta känns det också som om det inte är meningen att jag ska ha ett bra liv, för varje gång det känns som om saker och ting går åt rätt håll så dyker det upp nya problem (som oftast beror på ren otur) som gör att saker och ting stannar upp eller rasar.

 

Känner verkligen igen mig. Min katt har räddat mitt liv. Det är han jag tänker på mest när jag planerat självmord, jag skulle aldrig kunna lämna denna underbara varelse.. Förstår att du mår skit nu när din katt mår dåligt och kanske inte kommer bli bra 🙁 Är själv livrädd att min ska gå bort, han har en övervikt som lett till artros i alla ben och höften. Läkarna sa att livet blir kortare på honom och jag mår sjukt dåligt när jag tänker på det.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er båda! Någon tandläkarskräck har jag inte så mitt bästa råd är att bara lita på dom. Berätta att du tycker det är jobbigt och be dom hålla dig uppdaterad av vad dom gör, vilka verktyg dom använder och hur det ser ut. Då får man ofta en lugnande känsla.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Känner verkligen igen mig. Min katt har räddat mitt liv. Det är han jag tänker på mest när jag planerat självmord, jag skulle aldrig kunna lämna denna underbara varelse.. Förstår att du mår skit nu när din katt mår dåligt och kanske inte kommer bli bra 🙁 Är själv livrädd att min ska gå bort, han har en övervikt som lett till artros i alla ben och höften. Läkarna sa att livet blir kortare på honom och jag mår sjukt dåligt när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen att det går bra för er båda! Någon tandläkarskräck har jag inte så mitt bästa råd är att bara lita på dom. Berätta att du tycker det är jobbigt och be dom hålla dig uppdaterad av vad dom gör, vilka verktyg dom använder och hur det ser ut. Då får man ofta en lugnande känsla.

Det är precis så jag också har känt, att jag aldrig skulle kunna lämna min katt. <3 Vad fint att du också har en kattvän!

Jag hoppas att min katt kommer att bli bra, och jag vet inte om det rör sig om någonting allvarligt eller inte, men jag tänker alltid det värsta. Veterinären nämnde ett par olika saker som det kunde vara, och det ena var polyper eller tumörer bakom trumhinnorna. Jag försöker tänka att det inte är särskilt sannolikt att hon skulle ha tumörer i båda öronen (Det vore i så fall maximal otur.) och eftersom hon har besvär i båda så kanske det är ett positivt tecken. Men jag kan ändå inte sluta tänka på alla hemska sjukdomar som finns…

Veterinären skulle ha ringt om provsvaren i torsdags, men det gjorde hon inte. När hon inte ringde igår heller så började jag förstås oroa mig ännu mer. Tänk om någonting såg konstigt ut, så att de behöver analysera proverna närmare? Huh, jag är sjukt stressad och orolig! Jag tänker tröstetankar som “Hon kanske bara inte har hunnit”, “Hon kanske har varit sjuk” et c. men att tänka så lugnar mig inte. Jag hoppas att hon ringer på måndag, men gör hon inte det så ringer jag till kliniken på tisdag och kollar.

När det gäller besvären i min egen mun, så verkar det just nu som om det “bara” är tandköttsinflammation. Jag borstar med en särskild tandkräm och sköljer med bakteriedödande munskölj morgon och kväll. Det blöder fortfarande i tandköttet när jag borstar, men det kliar i alla fall mycket mindre. För närvarande oroar jag mig mest för katten.

[Red Dykepi]

Jag fick kattens provsvar i tisdags. Alla värden var bra (Puh!) så nu har veterinären satt in kortisontabletter för att försöka få ner svullnaden i öronen. Nästa torsdag ska vi på återbesök och då ska katten få lugnande så att veterinären kan titta ordentligt i öronen. Jag är fortfarande orolig (framför allt för att katten ska ha t.ex. tumörer i öronen) men lättad över att alla värden var bra.