Hem > Forum > Må piss > Orkar verkligen inte mer, tror jag kommer göra det snart.

Orkar verkligen inte mer, tror jag kommer göra det snart.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har under en längre tid mått otroligt, p.g.a flera olika anledningar. ”Kortfattat” så började det när min mamma blev sjuk 2010. Förlorade henne hösten 2015, och efter det hoppade jag av skolan i ungefär 5 månader. Under den tiden hade jag även en ätstörning som har följt med mig under min gymnasietid, d.v.s 2016 fram tills nu. Kort efter hon dog förlorade jag även min farbror, vilket också hade en jävligt dålig effekt på mig. Ätstörningen berodde på såklart på hela den situationen, men också p.g.a att jag inte kan komma ut som trans till min pappa p.g.a att jag är rädd för att bli utkastad. Har vänner och kusiner som fullt accepterar mig för den jag är, vilket jag är otroligt tacksam för, men tanken av att vara hatad av sin egen farsa tar fan kål på en. Han har flera gånger uttryckt att han är emot LGBTQ personer, och mår så jävla dåligt när jag vet att jag själv är en av dem. Försökte förtränga de flesta känslor de första två gymnasieåren, och det är först nu som allt kommer på en och samma gång, if that makes sense?

    Tar studenten nu i juni, och t.o.m det får mig att må piss även om jag har fullt ut hatat skolan sen jag var barn. Kanske p.g.a de flesta i skolan, elever och lärare, hatade mig, (vet inte ens varför) eller bara för att jag alltid varit utfryst i varenda friendgroup jag har vart i. Är typ helt 100 på att ingen riktigt gillar mig, och att ingen kommer gilla mig i framtiden heller. Studenten borde liksom kännas bra, att få komma ifrån allt, men det gör inte det.

    Har isolerat mig som fan det senaste året p.g.a allt detta, mår dåligt av att vara ute och får ett breakdown bara jag ser mig själv p.g.a mitt otroligt dåliga självförtroende. Finner ingen lycka i någonting längre, och har slutat med det mesta som gör mig glad.

    Kan inte söka hjälp för jag vet inte riktigt vart jag skulle börja, även om jag visste vågar jag inte söka hjälp eftersom att jag har pratat med läkare innan men varje gång har min farsa lagt sig i eftersom att han tycker att jag inte har några större problem. Känns ju piss att man är 19 och att han fortfarande har sån stor kontroll.

    Så ja, jag orkar verkligen inte mer. Har t.o.m bestämt när jag ska göra det. Känner mig så otacksam som ens säger så när min mamma och farbror inte ens fick en chans att leva sina liv, men kan inte hjälpa det. Just nu vill jag bara härifrån.

    Jag kan förstå din rädsla, även om jag inte levt i den situationen. Jag är ihop med en transperson och det har inte varit lätt, men något som lyser starkt är att inte behöva dölja det att kunna vara öppen även om familjen hens inte varit något speciellt bra på att stötta. Jag blev till och med utpekad som att det var mitt fel, att jag övertalat hen. Människor agerar konstigt då dem blir rädda att ha gjort fel, att uppfostrat fel etc. och typ försöker hitta vem som bär ansvaret ?

     

    Det låter som du har några som du litar på, som accepterar hela du. Försök knyta dem till ditt hjärta och fortsätt slåss för din skull, det finns hjälp att hitta om än det kan vara både svårt och jobbigt att gå igenom. Vi är fortfarande i det själva men ur mitt perspektiv så är det långt mycket bättre än då min älskade mådde så dåligt att hen ville ta bort sig.

     

    Jag önskar dig lycka till, när det är mörkt så är det kolsvart men om man står ut ett tag så kommer gryningen

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.