Hem > Forum > Må piss > Om jag vetat…

Om jag vetat…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Att mitt liv skulle bli såhär ( tänkte hoppa från en bro idag bara tankar men) så skulle jag nog tagit livet av mig som jag tänkte när jag var 22,( är  i början av 30- års åldern idag. Visst jag fick uppleva lycka emellan där men det här helvetet .. det är inte värt det.  Jag måste få hjälp men jag vill inte att min familj ska få reda på hur dåligt jag mår och har det,eftersom jag alltid är glad när jag träffar dem kommer dem förstå att jag bara låtsats, jag är helt jävla körd. Fan vad jag hatar att klaga men jag HATAR DEt här jävla PiSSLiVEt

    Att min pappa skulle se mina sår. (självskadande) Nu tror han att jag gjorde det för att jag var rädd för att träffa honom när det aldrig har varit så? Han tror att jag hatar honom säkert, men grejen e att jag älskar min pappa mer än något annat och nu är allt förstört. NU ska hela jävla familjen åka till sos för att mina föräldrar tror att jag behöver hjälp. Det ända han kan prata om när han  hör sos är hur alla kommer tycka att han är en soppig pappa och det känns som mitt fel. Och jag vågar inte prata med min mamma eftersom det ända hon gör så fort hon hör nåt är att berätta för sin man. Och jag har ingen annan. Så nu gråter jag ensam i mitt rum över att jag tror att min pappa hatar mig.

    Känner med dig. Låter som du mått skit, tagit dig tillbaka och nu mår skit igen. Det kan kännas helt hopplöst och totalt värdelöst när man är i det där svarta hålet, det har jag lärt mig efter fyra egna djupa depressioner. Man vill så gärna vara fungerande, normal och lite lycklig. Man vill inte bli sedd på med oro, bli behandlad som skör eller sjuk eller vara till last. Man vill skratta av glädje, längta efter att träffas och vara 100% med. Men det känns som en hinna mellan en själv och världen. Som om man är fel på alla sätt. Och man snor in sig i lyckliga vita små lögner för att inte visa sitt mörker. Känns det igen? Men vet du, den besvikelse dina ”lögner” skulle kunna åstadkomma är INGET mot det helvete det innebär att vara efterlevande. Min bror log och var som vanligt, sen tog han sitt liv och i 15 år har jag varje dag önskat att jag fått en chans att hjälpa ellervara där på något sätt. Att han dog den ensammaste döden känns än idag i varje cell i min kropp. Jag skulle så mycket hellre fått bli ”besviken”. Så snälla stanna. Du är inte ensam.

    Att min pappa skulle se mina sår. (självskadande) Nu tror han att jag gjorde det för att jag var rädd för att träffa honom när det aldrig har varit så? Han tror att jag hatar honom säkert, men grejen e att jag älskar min pappa mer än något annat och nu är allt förstört. NU ska hela jävla familjen åka till sos för att mina föräldrar tror att jag behöver hjälp. Det ända han kan prata om när han hör sos är hur alla kommer tycka att han är en soppig pappa och det känns som mitt fel. Och jag vågar inte prata med min mamma eftersom det ända hon gör så fort hon hör nåt är att berätta för sin man. Och jag har ingen annan. Så nu gråter jag ensam i mitt rum över att jag tror att min pappa hatar mig.

    Läser dina ord och känner dem. Skulle du kanske kunna skriva till din pappa och berätta hur du känner? Han skulle nog tycka om att höra den värme du uttrycker om honom här.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.