Känner med dig. Låter som du mått skit, tagit dig tillbaka och nu mår skit igen. Det kan kännas helt hopplöst och totalt värdelöst när man är i det där svarta hålet, det har jag lärt mig efter fyra egna djupa depressioner. Man vill så gärna vara fungerande, normal och lite lycklig. Man vill inte bli sedd på med oro, bli behandlad som skör eller sjuk eller vara till last. Man vill skratta av glädje, längta efter att träffas och vara 100% med. Men det känns som en hinna mellan en själv och världen. Som om man är fel på alla sätt. Och man snor in sig i lyckliga vita små lögner för att inte visa sitt mörker. Känns det igen? Men vet du, den besvikelse dina “lögner” skulle kunna åstadkomma är INGET mot det helvete det innebär att vara efterlevande. Min bror log och var som vanligt, sen tog han sitt liv och i 15 år har jag varje dag önskat att jag fått en chans att hjälpa ellervara där på något sätt. Att han dog den ensammaste döden känns än idag i varje cell i min kropp. Jag skulle så mycket hellre fått bli “besviken”. Så snälla stanna. Du är inte ensam.
