Hem > Forum > Må piss > När man ska vara alla andras hjälte. Vem ska då vara min?

När man ska vara alla andras hjälte. Vem ska då vara min?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • *varning för långt inlägg*

    Jag mår piss. Det har jag gjort större delen av mitt vuxna liv, är ”bara 29 år”. Jag var den duktiga tjejen som hade svårt att prata med killar. Däremot om jag fick en känsla av att mamma hade en dålig dag då låtsades jag också vara sjuk, så jag kan hålla koll och hjälpa henne. Min dysfunktionella familj och en okänd ADHD diagnos satte grunden för den jag är idag.

    Jag har alltid haft oerhörda krav på mig själv. Både kroppsliga, sociala och karriärmässiga. Vem är man om man inte är bäst på det man gör?

    Jag har en stor familj, alla har sina roller. Min roll är mammas högra hand. Min mamma är Norra Sveriges Margaret Thatcher, Stenhård och aldrig i behov av hjälp.

    Jag har flyttat runt och försökt plugga men kan ju inte koncentrera mig. Har dock alltid haft jättebra jobb och gjort superbra ifrån mig. Pengarna har gått till att täcka upp för familjen.Skulderna växer trots att jag aldrig gör annat än att jobba, vilket jag älskat.

    Nu är allt annorlunda. Min mamma fick en stroke. Hon kan inte prata, ta hand om sig själv och hon sitter i rullstol. Jag började söka hjälp för min ångest när jag var 15. Jag förklarade ”Ni förstår inte, jag måste ha fått rätsida på mitt liv innan mamma blir sjuk för då är mitt liv över” och där är jag nu.
    Jag lämnade staden jag levde i med vänner och sambo.

    Över en natt blev jag ansvarig för hela min mammas vård. Min sjuka lillebror, ett syskonbarn ett hus och nånstans ska jag ju också överleva. Jag blev också  diagnostiserad med bipolär sjukdom typ 2 under tiden min mamma låg i respirator. Jag var inte ledsen. Mitt jobb är att lösa problem.  Det har jag alltid varit bäst på, att vara den som står pall när alla andra faller. Framförallt jag har ett fint leende och det lurar även tränade ögon.

    Men jag ska bekosta allt utan att kunna lämna hemmet. Jag får inte betalt för att ta hand om min mamma. Jag måste därför också jobba och plugga på distans samtidigt som jag har det andra 24/7. Min övriga familj har ju sina liv menar dom.

    Jag är oerhört glad att jag har min bipolära sjukdom och min ADHD. Låter sjukt men utan dom skulle jag ha fallit för längesen. Problemet är bara att jag aldrig faller utan står kvar med ångest, panik och sorg över att alla väntar sig under. Alla säger att det är galet, du kommer aldrig fixa det här. Men min mamma ska inte in på hem.

    Jag kommer offra allt för henne och det jobbigaste är att hon vet att det är så. Vad som än händer så kommer jag alltid vara vid hennes sida. Jag visar aldrig åt mamma hur jag mår. Jag älskar min mamma och respekterar hennes liv mer än vad jag någonsin respekterat mig själv.

    Vem ska vara min hjälte när jag inte själv är kapabel till det?

    Åh fina du,

    Det gör ont att läsa det du skriver. Det låter som att det bokstavligen är och alltid varit ombytta roller där du är förälder till din förälder och hon har blivit och alltid varit den behövande?

    Är helt med dig på känslan av – vem ska då finnas där för dig? Och vad händer med dina behov när du ständigt behöver prioritera andras?

    Jag förstår att du känner en jättestark kärlek till din mamma. Kan samtidigt inte låta bli att känna mig lite illa till mods och upprörd på henne som kan göra såhär mot dig. Låta det få pågå ett helt liv. Hon var ju den vuxna och det kan inte vara så övermänskligt svårt att märka/registrera ifall sin dotter (under en hel barndom) gör avkall på sina känslor och behov framför sin förälder. De är ju då föräldern ska reglera det och styra tillbaka, visa att denne visst klarar sig själv. Att ett barn ska få vara ett barn.

    Förstår att det här är dysfunktionellt från början och kanske har det också pågått i generationer att det mynnat ut i att din mamma blivit på det här sättet?

    Också det att omgivningen ”lallar” med och heller inte anser att mamman ska in på hem tycker jag låter som ett sånt svek. De gör det oerhört lätt för sig själva. De utnyttjar dig och tar inte dina känslor och behov på allvar.

    Eller hur känner du det? Jag kanske läser in saker som inte finns? Färgad av mina egna erfarenheter av att bli föräldern till mina föräldrar. Du får säga till i såna fall så ska jag sluta.

    Jag önskar hur som helst att det kommer in en hjälte. Säg en partner. Som kan bädda ner dig och ge dig omsorg i 40 år framöver. Som kompensation. Du om någon förtjänar det.

    Trådstartaren

    Ja jag önskar att man redan som barn hade någon vuxen som såg att man tog för mycket på sig. Det är väldigt typiskt tjejer med ADHD.

    Jag har så mycket empati i kroppen att det är skadligt men jag kan inte sluta eftersom de är det enda jag vet att jag alltid varit bra på.
    Som alla gett mig komplimanger för.

    Nu med Corona ville jag inte att hon skulle på boende. Hon är så ung och ja vet att hon bara behöver få rehaba så hon kan få ett värdigt liv med assistans. Jag ville att mina syskon som fått all mammas uppmärksamhet som barn och stöd i vuxen ålder skulle vilja ge tillbaka åt mamma men istället skjuter man de på mig då jag inte har barn. Vilket jag aldrig kunnat skaffa då jag alltid vetat att jag måste återvända hem när mamma blir sjuk. Man blir straffad liksom.

    Jag träffade en underbar kille som fick mig och känna att jag kunde slappna av, han håller mig om ryggen men jag kan inte låta han förstöra sitt liv bara genom att vara med mig nu. Jag kan inte ge han något.

    Du skriver att du också har erfarenhet av att behöva bli förälder åt föräldrarna, har det blivit bättre eller är du mitt uppe i  det?

    Tänker lite på det du skriver om att vara den som står pall när andra faller och även att få positiv uppmärksamhet för det. Jag tror att det kanske blir en självuppfyllande profetia att om man är den personen som är van vid att inte få hjälp så mår man dåligt, känner empati med andra som också ser ut att stå ensamma i det, och det gör att man tar på sig ansvaret för t ex andra familjemedlemmar?

    Det kan också göra att andra i familjen egentligen inte under några längre perioder får känna på hur det är att stå helt ensam och därför har empatin där heller inte växt. De börjar inte plötsliga göra annorlunda. Det är min egen teori om hur det ser ut i min familj men det ser ut som att du sitter i samma situation?

    Jag har huvudansvaret för båda mina föräldrar. Just nu har jag lite mer distans än vad jag haft tidigare men det kan vara en tillfällighet. Du vet hur det är. Plötsligt står man där igen med hjärtat i halsgropen och ska rädda livet på någon.

    Hoppas du har en ok dag idag! Tänker på dig.

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.