När blir det egentligen bättre?

[Green Nylosa]

Jag har haft ångest och lidit av panikattacker i ungefär 8 år nu samtidigt som jag även har kämpat med självskadebeteende och har kämpat med självmordstankar under denna tiden också. Har försökt prata med skolkuratorer kring detta, dock något som inte var frivilligt, trots att jag är myndig. I början av tonåren blev ångesten värre och jag blev mobbad under stora delar av min skolgång, något som ledde till självskadebeteende, självmordstankar och att ångesten blev värre.

Jag har försökt prata med kuratorer eller psykologer kring mitt mående och detta, men ingen har lyssnat på mig. Det slutar alltid i att de talar om sina egna problem och att deras liv är traumatiskt, eller så skämtar de om mina problem.

Har även försökt be om hjälp hemma med mitt mående, men aldrig tagits på allvar. Mina föräldrar har skämtat om ångest, inte trott på mig, eller tyckt att det är för känsligt och att jag “bara ska bita ihop.” Är det normalt att ens familj säger det? Eller är jag faktiskt för känslig?

Hemma har jag ofta fått höra kommentarer kring min vikt och kring mat. Det är regler kring vad som får finnas hemma och vad som inte får finnas hemma, vad som får ätas och vad som inte får ätas. De säger att de gör det för att de bryr sig, för att jag inte ska gå upp i vikt eller få en hjärtinfarkt. Har själv svårt att se hur viss mat som förbjuds kan leda till detta, då jag även tränar på ganska hög nivå cirka 4 ggr i veckan+ extra pass utöver detta. När jag gick upp i vikt märkte jag hur rädda de blev och började neka mig fler och fler saker, eller lägga fler kommentarer. (denna viktuppgång var verkligen inte något ohälsosamt, snarare tvärtom). De tycker inte att jag kan gå de utbildningarna jag vill för att jag inte kommer kunna bli något enligt dem. Är inte tillräckligt bra och de tror inte på mig. De har alltid varit fokuserade på resultatet kring saker. Har alltid fått höra “Hur många mål gjorde du och hur många skott sköt du?” “Hur många mål släppte du in och hur många skott sköt de?”

Jag vill inte leva med mig själv längre. Jag är hela tiden en stor besvikelse för min familj och för alla i min närhet. Orkar inte med mig själv eller livet längre och det finns inte något att kämpa för längre. Känner mig samtidigt så dum som känner såhär. Hemma är okej och de har aldrig gjort något fysiskt mot mig. Jag har ett hem och borde vara tacksam för det, men jag mår så dåligt. Klarar inte av saker i vardagen längre och hoppas varje natt på att jag aldrig ska vakna upp mer, men tyvärr händer inte det. Tyvärr lyckas jag inte heller och har inte lyckats avsluta det innan.

[Green Ciruta]

Det är säkert en kombination.

Många föräldrar i dag är karriärister och kanske inte lägger den tiden man borde på sin familj. Jag vet dock inget om din familj och det kan ju vara så att du inte är tydlig i din kommunikation med. Du kanske försöker ge sken av att allt är bra.

Men det är med största sannolikhet också så att du övertolkar skit på grund av din ångest o de där.

Om du är myndig så är risken för spädbarnsdöd borta och du kommer inte självdö i sömnen. Så då kan du ju lika gärna skaffa lite ångestdämpande medicin.

Det låter på det som du skriver att du är fet och fetma kan ställa till det för kropp och själ. Det vet jag inte heller något om annat än det du skriver men se till att ligga på rätt BMI och det regleras genom kost, inte genom träning. Träningen är viktig den med men kosten är AoO för viktkontroll så dem försöker nog bara hjälpa dig.

Green Nylosa skrev:

Mina föräldrar har skämtat om ångest, inte trott på mig, eller tyckt att det är för känsligt och att jag ”bara ska bita ihop.” Är det normalt att ens familj säger det?

<3 Absolut inte normalt att föräldrarna skämtar på din bekostnad – det låter extremt omoget och empatilöst av dem. Psykisk ohälsa, som ångest, är ju en verklig medicinsk och psykologisk tillstånd och inte något som en person väljer att uppleva.

När föräldrarna hintar eller på något sätt påverkar dig genom att säga eller antyda att du har övervikt fast du faktiskt inte har det, kan detta ju påverka din självkänsla och självbild negativt. Det kan anses vara en form av emotionell misshandel eller psykiskt övergrepp om det sker regelbundet och har en skadlig inverkan på din mentala och emotionella hälsa. Det låter inte ett dugg konstigt att du mår dåligt av det som sker hemma. Det är ju snarare helt avgörande att föräldrarna kan skapa en stödjande och kärleksfull miljö, där man känner sig accepterad och värdefull oavsett sitt utseende, mående, prestationer eller vikt. Du förtjänar bättre!

Stor kram!

[Green Gohyte]

Nu är det länge sen tråden startades, men vill ändå lägga till ett perspektiv:

När det gäller hur du ska hantera psykisk ohälsa: Lyssna inte på dina föräldrar om att det bara är att “bita ihop”, de har fel.
Det finns ju många exempel på mycket framgångsrika, begåvade och oerhört driftiga människor som lidigt svårt av psykisk ohälsa så egentligen borde det vara självklart att man inte bara kan “kämpa” men tyvärr är det vanligt med denna föreställning.

Tyvärr verkar det som att du inte fått så mycket hjälp av psykolog eller kurator heller. Man kan behöva vara väldigt tydlig med vilka problem man har, speciellt om man som du (som det låter) utåt sett klarar dig rätt bra, tränar på hög nivå etc. Om omgivningen har förminskat problemen när du berättat om hur du mår så är det lätt att påverkas av detta, så det är viktigt att vara extra tydlig. Och fortsätt leta efter bra kontakter som läkare, psykolog.

Kost och träning: Lyssna inte på dina föräldrar.
Lyssna på personer som är verkligt kunniga i hur det är att träna på hög nivå, mental hälsa och prestation etc (vad som nu är aktuellt) . Personer som inte bara har åsikter utan följer forskning,  bra tränare till exempel.

Utbildning: Lyssna inte på dina föräldrar.
Lyssna på personer med verklig kunskap om områden du är intresserad av och vilka möjligheter och vägar som finns mot ditt mål.

Föräldrar är bara familj. De är inte experter på dig som person, utbildning och yrkesval , kostfrågor etc etc.
Hitta andra, kunniga och bra personer att lyssna på och sätt vänligt men bestämt gränser. Man kan lyssna på familjemedlemmars åsikter inom olika områden, visst, men ta det för vad det är. Deras åsikter blir inte mer sanna bara för att man är släkt.