Under hela min uppväxt har jag haft konstiga rädslor, jag vågar inte åka någonstans för att jag är övertygad om att jag kommer att dö då. Jag hör röster till och från som ibland är snälla och uppmuntrar mig till att jag skulle kunna ha en speciell förmåga att kunna läsa andra människors tankar. Men dem kan även ändra sig och bli hårda. Tvinga mig att välja mellan olika alternativ. Tex antingen klippa av mig håret eller skära mig. Igår valde jag att skära mig då jag redan har kapat av väldigt mycket av mitt hår. Detta blir oftast värre vid stress. Mitt liv har nydligen fallerat inprincip. Jag får inga pengar eller bidrag. Jag orkar inte ta hand om mig själv eller mitt hem. Kan bara studera 50 % och vara sjukskriven resten pga psykisk ohälsa där ätstörning och Adhd har blivit fastställda. Jag känner inte heller att jag kan vända mig till någon då ingen ändå kommer att tro mig eller så kommer dem låssas att dem tror mig för å sen kunna utnyttja mig. Jag litar inte på människor. Alla vill mig illa och jag känner mig även förföljd när jag är ensam. Som att någon rätt var det är ska komma hit å mörda mig.
Det som jag har beskrivit här över har jag känt ända sedan barnsben. Förutom att jag inte längre har låssas kompisar. Dom har ersatts med röster.
Jag vet inte redigt vart jag vill komma med denna text. Ville nog mest bara skriva av mig och se om det finns andra som känner igen sig.
