Jag har jätte enorma problem med min pms. Samma veva varje månad, kan egentligen inte göra mer än att boka in mig för kbt. För känner att det snart inte funkar längre, känner mig alltid så himla ensam, vilsen och hopplös. Det tar verkligen på energin, jag försöker verkligen att tänka på annat. Det är egentligen bästa tiden för att det är nu jag kan fokusera fullt ut på mig själv och utreda de problem jag har. För det vet jag att jag har. Människor har talat om mina brister och så för mig hela min uppväxt. Dock tar jag en del med en nypa salt och vissa saker är fuckin bullshit och det sopar jag numera bara av från axlarna. Bl a att jag fick stämpeln lat och får fortfarande den slängd i mitt ansikte trots att jag har haft två jobb samt pluggat och försökt att ta hand om ett fallerande hem. Att folk ens vågar kalla mig lat är som en käftsmäll. Jag må se lugn och sansad ut men om folk visste hur mycket ångest denna kropp gick runt och bar på en gång i tiden. Den ångesten är numera hopplöshet och en känsla av att vilja dö. Jag vet att jag är en tickande bomb egentligen pga mina impulser. Mina tankar blir ofta väldigt aggressiva pga ångest och jag känner bara att jag inte orkar. Jag är en utav de som kommer vara glad samma stund som jag väljer att ta mitt liv.
