Mamma blev sjuk när jag var 13 år gammal, och hon dog förra månaden efter ca 10 år med cancern. Min depression startade ungefär samtidigt som vi fick reda på att hon var sjuk. Under åren så har jag kämpat för att må bra. Jag bor i London och pluggar musik, jag har världens bästa syskon, pappa, vänner och hade den bästa mamman jag någonsin kunnat önska mig. Livet är ändå ganska bra och jag är glad ofta. Folk tror inte att jag är deppig, eftersom jag tror så starkt på positivitet. Men det betyder ju inte att jag mår så jävla bra.
Det är nog det som är den största frustrationen. Att jag har så himla mycket att vara tacksam för, så mycket bra som har hänt mig och som förmodligen kommer hända mig, men jag kan fortfarande inte må bra? Jag vill kämpa för mamma och vara stark, men kvällar som den här känns det svårt. Som att jag känner allt, samtidigt som ingenting. Som att jag vill ha bekräftelse av alla, samtidigt som jag bara vill vara ifred. Som att jag vill skriva låtar, men att dom fastnat nånstans långt där inom mig. Som att jag bara vill leva, samtidigt som jag bara vill försvinna.
Det känns så lönlöst, för jag vet verkligen inte vad mer jag kan göra för att må bra. Jag vill säga att jag är väldigt rationell. Jag pratar med mina vänner och min familj om mitt mående. har provat att gå på terapi, och går just nu på antidepressiva som hjälper en hel del med “grundångesten”. VET att det tar tid, men jag har mått såhär i mer än hälften av mitt liv och jag vet inte hur mycket tålamod jag har kvar snart. Dessutom, så har jag förlorat den människan i mitt liv som alltid hjälpt mig igenom det här. Vad ska jag göra? Jag känner mig hopplös, hela tiden.
