Jag tycker att jag har haft det ganska tråkigt i livet. Jag blev retad under hela loppet av min barndom, det tog mig fyra år efter gymnasiet att skaffa ett jobb (jag har examen i jordbruk) och jag är den äldre dottern i ett hem där systern mått dåligt, försökt ta livet av sig stup i kvarten och haft sönder nästan hela huset. Jag har ingen aning varför, men vid något tillfälle började jag faktiskt skita i att må bra alls. Folk vill att du jobbar hela tiden, men jag fick inte betalt för det förrän nu. När jag flyttade hemifrån hade jag inget kök och inga pengar att köpa mat med, jag behövde leva på mina föräldrar och vänner och somnade ändå hungrig ett par månader. Folk vill alltid att jag ska skippa träningen för att träffa de och när jag sätter mig med något jag gillar så slösar jag tid. Det blir liksom inget utrymme någonstans att ha det bra till att börja med och så fort man lägger tid eller energi till att inte gå i småspillror så känner man en avlägsen doft avsmak för att man skulle vara självisk. För att jag vill äta bra. För att jag vill sova ibland. För att jag vill träna så länge jag kan röra på mig. För att det är jävligt kul och skjuta pilar på monster och få poäng för det på ett TV-spel. Vi kan inte längre betrakta friskvård som en lyx, det är ju därför vi lägger pengar på vård till folk som aldrig behövde bli sjuka!
