Försöker verkligen orka, för dö är inget alternativ

Jag orkar inte mer. Känner mig så otroligt ensam. Även om jag är gift med en kärleksfull partner förstår hen inte. Det känns som partnern, eller någon annan för den delen, tar vare sig mig eller mitt mående på allvar. Jag har slutat säga att jag inte mår bra för jag orkar inte förklara att jag verkligen inte mår bra. Vill inte berätta en gång till att “jag orkar inte mer” inte bara betyder att jag är “lite trött”. Troligtvis beror det på att jag håller upp en väldigt stark fasad. De enda som vet att mitt “jag orkar inte mer” betyder att jag faller ihop i en hög på golvet och sedan måste ligga i fosterställning och hyperventilera i några timmar är min partner och psykolog. Tänkte därför att jag skulle bli mer öppen, söka stöd och kraft i min omgivning. Så jag började berätta att jag inte mådde bra, att jag helt enkelt inte orkade ses. Effekten blev oväntat värre – för jag fick ca 2 % stöd. Någon skrev: säg till om du behöver något. JAG BEHÖVER EN VÄN?!?! Någon skrev: vad ledsen JAG blir av att höra det. FÖRLÅT DÅ. Och då tappade jag ännu mer ork…

Jag försöker verkligen orka, för dö är inget alternativ heller. Jag har ett barn som jag älskar och försöker ge mitt allt. Men det spär bara på hopplösheten – för hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte dölja min bristande livskraft. Ibland spiller det dessutom över och jag bryter ihop, vilket gör det än värre. För det är en sak att jag verkar “dåsig” och trött, men att mitt barn får se mig som ska vara hens trygghet rasa samman. Det är hemskt men jag ORKAR INTE hålla ihop mig.

I ärlighetens namn är nog den enda som förstår och som jag orkar/vågar prata med helt öppet min psykolog och det känns så jävla deppigt. Orkar som sagt inte prata mer med min partner/vänner/familj för det känns lönlöst. De verkar tro att jag har någon sorts av- och påstängningsknapp så jag kan “välja” att må bra/dåligt. Hur som. Skriver därför här och hoppas att jag kan hitta någon som förstår. Någon som kan få mig att känna mig mindre ensam och patetisk.

Åh  vännen! Vad jag känner igen mig i mkt av det du skriver. Jag försöker vara öppen med mitt dåliga mående men min man och unga vuxna barn förstår verkligen inte. För dem måste allt vara logiskt. Men mkt lite av psykisk ohälsa är ju det. De jag anförtror och visar hurjag verkligen mår är vårdpersonal, patetiskt 🙈Jag börjar allt oftare fråga mig hur mkt man ska uthärda. Jag har tappat min identitet och lever endast för andras sķull. Det är inte att leva, möjligen existera. Mina ord till dig ger inga svar men kanske kan du känna dig mindre ensam. Mitt enda råd är fortsätt prata,försök vara ärlig till de du känner lyssnar. Jag finns här och kan relatera till hur du känner, jag lyssnar . Kramar ❤

Hej Olive. Ditt svar betyder mycket.

Det är nog som du säger: att svårigheten med att nå ut har med det logiska tänkandet att göra. För att förstå pressar de in våra berättelser i en mall som inte passar. En mall där allt vi går igenom har en utlösande mekanism och tydlig orsak. Och en lösning. I många fall har de svårt att förstå vart mina känslor kommer ifrån. Det är inte lätt att förmedla att de liksom bara kommer, helt utan anledning…

Berätta gärna mer om hur du tänker kring att du tappat din identitet? För min del har mitt mående alltid varit en utpräglad del av mig själv. Därför känner jag inte att jag tappat nåt, snarare att jag måste dölja något. Att jag aldrig kan visa hela mig – det passar liksom inte in varesig i privat- eller arbetsliv.

Jag tänker också på hur mycket en och samma människa ska behöva utstå. Och hur länge jag ska klara av att uthärda.

Jag säger detsamma till dig: jag kan inte ge dig svar eller hjälp på annat sätt än att säga att jag delar din upplevelse. Hoppas det kan stötta dig lika mycket som ditt svar värmde mig.

 

Hej!

Har full förståelse för det ni båda beskriver. På något skruvat sätt så känns det ändå skönt att inte vara den ende med dessa tankar och känslor.

Käkar själv medicin för depression och ångest och försöker vara öppen med detta. Däremot de riktigt mörka tankarna och den ensamhet som följer med dem delar jag inte med någon. Har några gånger försökt berätta för min fru om mitt mående men då har jag bara fått reaktionen att det får henne att må dåligt *suck* så jag säger bara att jag är trött eller något liknande ….

Vet inte hur mycket hjälp detta var mer än att ni är inte så ensamma om detta som man gärna tror att man är.

Kram ❤️