Brev till mig själv

Eftersom jag inte har någon annan att skriva till.

Nej, jag har verkligen ingen att skriva till, ingen att berätta för. Min äkta hälft är fortfarande traumatiserad efter min avgrundsdjupa depression för två år sedan. Den depression som mycket väl kunde ha kostat mig mitt äktenskap. Och vården är inget alternativ efter hur de behandlade mig den där hösten.

Nu står jag här, än en gång. Utan jobb. Utan någon vettig sysselsättning överhuvudtaget. Utan att våga hoppas. Jag står här halvt apatisk och utan vare sig vilja eller ork. Med flashbacks från den där hösten. Nog för att min skolgång och mina tonår präglades av psykisk ohälsa och mobbning, men det var bagateller jämfört med hösten 2016.

Då stod jag på gränsen för vad jag klarade av. Halvt vansinnig av att vara fast ensam i en lägenhet, ett hus, en stad jag då hatade, som jag nu avskyr och föraktar.

Sviken av vården. Av en psykolog som sa att det väl inte var så farligt att vara utan sysselsättning. Jag hade ju massor av fritid, massor av tid att göra vad jag ville, det skulle jag ju inte ha tid att göra om jag hade ett jobb!

Sviken av en läkare som mer eller mindre kallade mig knarkare när jag bad om sömnmedicin. När jag, efter att inte ha sovit på två veckor, var så utmattad att jag hallucinerade. Då bad jag om något starkare, något som kunde låta mig sova bara en natt. Något som jag inte redan haft utskrivet utan effekt. Då antydde han att jag bara var ute efter benzodiasepiner. Något att missbruka. Det gjorde även nästa läkare. Vägrade kategoriskt att skriva ut starkare sömnmedel, har du provat propavan? JA! JAG HAR PROVAT PROPAVAN! DET HJÄLPER INTE! Nähä, då fick jag väl vara utan då. Samtidigt skrev samma läkare utan att blinka ut sobril, stesolid och imovane till en anhörig till mig. Men har du provat mindfulness?!

Sviken av Försäkringskassan. Av en handläggare som helt enkelt gav upp, slutade bry sig. Slutade informera mig. Lät mig klara mig själv.

Sviken av Arbetsförmedlingen. Av en handläggare som ljög för mig. Som inte gjorde sitt jobb. Som låtsades som att de insatser som Arbetsförmedlingen kan göra inte existerade.

Sviken av andra projekt inom FK och AF. Av handläggare som misstog min bitterhet och misstänksamhet för ilska. Som hotade med att jag skulle bli av med min ersättning eftersom hon upplevde att jag var arg på henne.

Men jag gav inte upp. Jag överlevde. Och jag hittade ett jobb på egen hand. Ett jobb som jag svor ve och förbannelse över. Lönen var dålig och arbetstiderna tunga. Tidiga morgnar och sena kvällar. Men jag älskade mitt jobb. Det var ett riktigt, betydelsefullt jobb. Som jag hade fixat helt själv, utan hjälp från Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

Jag var bra på mitt jobb. Jag var en uppskattad kollega. Och jag brann för det jobbet. Tills min så kallade chef svek mig. Den chef som jag till en början trodde var annorlunda. Som jag trodde såg mig och brydde sig om sina anställda.

För hon hjälpte mig till en början. Såg till att jag kom till min drömavdelning. Den avdelning jag så gärna ville till. Hon såg till så jag fick några veckors semester, trots att jag egentligen inte skulle ha det. Hon stöttade mig i att söka till jobbets grundutbildning. Under medarbetarsamtalet hade hon inget att anmärka på, sa hon. Möjligtvis kunde jag vara lite mer social, men i stort var allt bra. Inte ett ord om att det fanns problem. Inte ett ord om att någon inte var nöjd med mig. Inte ett ord om att mitt jobb var i fara.

Sen kom det som en blixt från klar himmel. Den 28 maj klockan 12:45. Vi kommer inte förlänga ditt kontrakt. Nej nej, jag hade inte gjort något fel, det var bara att jag inte stod mig i den konkurrens som rådde om platserna. Hade min chef sagt något en månad tidigare hade jag varit i en annan sits. Jag hade kunnat söka de sommarvikariat som låg ute fram till slutet av april. Jag kanske till och med hade kunnat söka till universitetet.

Istället blir jag av med jobbet i ett läge där det inte finns några andra jobb att söka.

Jag fick aldrig någon förklaring, förutom tomma ord om konkurrens. Vilken konkurrens? Är det i konkurrens med kollegor som trakasserar och stalkar andra kollegor? Är det i konkurrens med kollegor som kommer till jobbet så bakfulla att de nästan är berusade fortfarande? För det är de människorna som är kvar på jobbet när jag tvingades bort.

Det spelade ingen roll att mina kollegor försvarade mig, skrev brev till min chef där de försökte övertyga ledningen att låta mig vara kvar. Ledningen hade bestämt sig, de skulle få bort mig. Mina kollegor kunde inget göra. Och jag kunde definitivt inte göra något, när min chef aktivt ljög, antingen för mig eller för mina kollegor. Hon ljög när hon sa till mig att det inte fanns några sakliga skäl till att jag inte fick vara kvar, samtidigt som hon sa till mina kollegor att det fanns andra skäl.

Min chef fortsatte aktivt motarbeta mig ända fram till min sista dag på jobbet. Och nu står jag här. Utan arbete sedan en vecka. Med ännu ett avslag. Tack för visat intresse men vi kommer inte gå vidare med dig. Och nu är jag än en gång hänvisad till den Arbetsförmedling som svek mig för två år sedan. Som jag lovade mig själv att aldrig återvända till.

Och jag står här fullkomligt ensam. Livrädd för att berätta hur dåligt jag egentligen mår. Rädd för att min partner ska bryta ihop på samma sätt som för två år sedan. Överväldigad av jobb, skola och en partner som var mer eller mindre färdig för en sluten avdelning.

Då, för två år sedan, hade jag aldrig använt narkotikaklassade mediciner. Hade aldrig provat dem när mina läkare dömde ut mig som en knarkare. Efter det fick jag tag på imovane, stilnoct, tramadol, sobril… Inga mängder, men så pass att jag kunde fly från verkligheten för en kväll. Jag har aldrig haft ett aktivt missbruk. Har alltid kunnat ta ett uppehåll på en månad, ett halvår, rentav ett år. Nu längtar jag alltmer ofta efter mina imovane. Efter kartorna och de lösa tabletterna i lådan bredvid sängen. Inte heller det kan jag berätta.

Och jag kan inte berätta att om jag inte hade haft min partner hade jag sett självmord som ett reellt alternativ.

Tack för att du delade med dig utav detta. Hoppas du mår bättre. Skriv gärna igen om det kändes bra första gången. Kram sålänge <3