Att förlora någon!

Hej, jag är en tjej på 18 år som för snart 4 år sen förlorade min mamma. Det är det värsta som någonsin hänt mig. Jag har inte alls bearbetat detta. Tycker det är jobbigare nu än för 2-3 år sen. Har hänt så mycket annat i mitt liv så jag tror att jag har blundat lite för själva händelsen med mamma. Har istället tänkt på allt annat skit. Men känslorna börjar komma ikapp mig nu, och saknar henne så mycket. Har inte heller någon och prata med om mamma i min familj/släkt. För känns som att alla bara fortsätter som om inget hänt. Medans jag inte vet hur jag ska orka leva utan henne.

Hur hanterar man en sorg som man försökt förtränga? Varje gång jag mår dåligt pga att jag saknar henne så låter jag mig inte sakna henne. Utan istället skär jag mig för att ta bort den psykiska smärtan. Och känner att jag har fastnat i en ond cirkel.

Snälla hjälp.

Anonym skrev:

Hej, jag är en tjej på 18 år som för snart 4 år sen förlorade min mamma. Det är det värsta som någonsin hänt mig. Jag har inte alls bearbetat detta. Tycker det är jobbigare nu än för 2-3 år sen. Har hänt så mycket annat i mitt liv så jag tror att jag har blundat lite för själva händelsen med mamma. Har istället tänkt på allt annat skit. Men känslorna börjar komma ikapp mig nu, och saknar henne så mycket. Har inte heller någon och prata med om mamma i min familj/släkt. För känns som att alla bara fortsätter som om inget hänt. Medans jag inte vet hur jag ska orka leva utan henne. Hur hanterar man en sorg som man försökt förtränga? Varje gång jag mår dåligt pga att jag saknar henne så låter jag mig inte sakna henne. Utan istället skär jag mig för att ta bort den psykiska smärtan. Och känner att jag har fastnat i en ond cirkel. Snälla hjälp.

 

hej  , försök att minnas din mamma som levande , inte som död , låt tankarna fokusera på det i stället för det sorgliga , hon finns i ditt minne och hon har det bra nu där hon är

klart att det är sorgligt när människor går bort , men det är livets gång

därför ta lärdom , att leva varje dag , lär dej ta vara på tiden och ha kul i livet

 

att ha de man gillar i minnet gör att de lever vidare , inom dej , nära dej

 

styrkekram till dej från mej  mvh  micke

Anonym skrev:

hej , försök att minnas din mamma som levande , inte som död , låt tankarna fokusera på det i stället för det sorgliga , hon finns i ditt minne och hon har det bra nu där hon är klart att det är sorgligt när människor går bort , men det är livets gång därför ta lärdom , att leva varje dag , lär dej ta vara på tiden och ha kul i livet att ha de man gillar i minnet gör att de lever vidare , inom dej , nära dej styrkekram till dej från mej mvh micke

Tack så mycket för dina fina ord🙏🏻 Blev nästan lite tårögd! Du har helt rätt. Ska försöka att inte haka fast i det sorliga. Utan i det fina som finns kvar av henne.

Tack så hemskt mycket! //E

Att allt runt omkring en återgår till det normala efter en förlust, eller annan motgång i livet, är väldigt svårt. Vi alla hanterar motgångar olika, det är en strid som utkämpas i massvis med former utan något satt slutdatum. För vissa varar det i månader medan andra kan behöva år på sig att känna acceptans och ett lugn. Det kan vara väldigt svårt att till fullo förstå människor runtomkring en, det blir absolut inte lättare när de möts av ämnen som allmänt är väldigt svåra att förstå och acceptera.

Förlust pressar de flesta av oss till gränser vi inte är vana vid, där psyket kan agera väldigt irrationellt, som att självbevarelsedriften rubbas. Ett annat exempel är att vi stänger av när vi känner att det blir för mycket för oss, en skyddsmekanism jag själv är bekant med.

Jag har också förlorat människor, det har gjort obeskrivligt ont, och jag kan ibland bäva inför tanken att förlora andra/fler. Dina känslor är befogade och visar verkligen på hur mycket du älskar henne, och baserat på det tvivlar jag inte på att hon älskade dig lika mycket tillbaka. Det du gör nu, att du pratar om det och söker stöd, är helt rätt och något jag önskar att alla som lider vågade göra. Pratar du med någon kurator/psykolog/terapeut? Om inte så kan jag ge rådet att ta kontakt, och känns det inte bra så försök med en annan. Första gången jag gjorde det kändes det väldigt främmande, men jag är glad att jag gjorde det.

Har du en dagbok? Det kan vara väldigt befriande att skriva av sig, men även ett väldigt fint sätt att hålla liv i sina minnen av personer man saknar. Skriv om din dag, “prata” med den du saknar, skriv om minnen (stora och små) ni delat med varandra. Oavsett hur du tacklar detta så är det bra att ta kontakt, prata ut och låta sig känna. Du är inte ensam, har ingen aning om vem du är men du är viktig och jag bryr mig om dig. Du förtjänar att må bra och jag förstår utifrån hur du beskriver din kärlek mot din mamma att du är en fin människa.

Mvh /O

 

Anonym skrev:

Att allt runt omkring en återgår till det normala efter en förlust, eller annan motgång i livet, är väldigt svårt. Vi alla hanterar motgångar olika, det är en strid som utkämpas i massvis med former utan något satt slutdatum. För vissa varar det i månader medan andra kan behöva år på sig att känna acceptans och ett lugn. Det kan vara väldigt svårt att till fullo förstå människor runtomkring en, det blir absolut inte lättare när de möts av ämnen som allmänt är väldigt svåra att förstå och acceptera. Förlust pressar de flesta av oss till gränser vi inte är vana vid, där psyket kan agera väldigt irrationellt, som att självbevarelsedriften rubbas. Ett annat exempel är att vi stänger av när vi känner att det blir för mycket för oss, en skyddsmekanism jag själv är bekant med. Jag har också förlorat människor, det har gjort obeskrivligt ont, och jag kan ibland bäva inför tanken att förlora andra/fler. Dina känslor är befogade och visar verkligen på hur mycket du älskar henne, och baserat på det tvivlar jag inte på att hon älskade dig lika mycket tillbaka. Det du gör nu, att du pratar om det och söker stöd, är helt rätt och något jag önskar att alla som lider vågade göra. Pratar du med någon kurator/psykolog/terapeut? Om inte så kan jag ge rådet att ta kontakt, och känns det inte bra så försök med en annan. Första gången jag gjorde det kändes det väldigt främmande, men jag är glad att jag gjorde det. Har du en dagbok? Det kan vara väldigt befriande att skriva av sig, men även ett väldigt fint sätt att hålla liv i sina minnen av personer man saknar. Skriv om din dag, ”prata” med den du saknar, skriv om minnen (stora och små) ni delat med varandra. Oavsett hur du tacklar detta så är det bra att ta kontakt, prata ut och låta sig känna. Du är inte ensam, har ingen aning om vem du är men du är viktig och jag bryr mig om dig. Du förtjänar att må bra och jag förstår utifrån hur du beskriver din kärlek mot din mamma att du är en fin människa. Mvh /O

Tack så mycket för att du delar med dig. Som du säger så hanterar vi alla dessa situationer på olika sätt. Men så fort jag försöker prata med någon i min släkt och säger att jag saknar henne och mår dåligt får jag svaret “men man måste gå vidare” tillbaka. Vilket kanske inte är det svar jag hoppades på att få.

Men du har helt rätt i det du skriver, och du verkar ha en stor kunskap kring detta.

Jag går hos psykiatrin, men vi har inte riktigt pratat om min mamma. Utan massa andra problem i mitt liv. Men funderar på att ta upp mer kring min mamma.

Jag brukar kunna anteckna mycket. Men det är också oftast om andra saker. Borde kanske skriva ner mer om mina känslor kring mamma?

Tack för ditt svar, och dina fina ord//E

Hej!
Jag beklagar verkligen förlusten, jag förlorade själv min pappa när jag var 22. Så även om vi inte är i precis samma sits kan jag förstå lite grann hur du känner just nu.
Du visar väldigt stor självinsikt när du skriver om hur du hanterat din sorg. Du skriver att du tänkt på annat istället för att tänka på din mammas bortgång, jag tycker det är väldigt imponerande att du ändå insett det på egen hand!
Precis som ovanstående skriver är det livets gång att människor går bort (vi ska ju alla den vägen vandra) och att de lever kvar genom ens egna minnen. Allt det är väldigt sant, och med tiden kommer du kunna minnas det som var fint och bra. Däremot är det, och jag kan inte undertrycka det nog, det är SÅ viktigt att du ger dig själv tid och utrymme att sörja. Att gå direkt till att bara tänka på det bra är inte naturligt, det jobbiga och sorgliga måste få ta plats för att du ska kunna bearbeta det. Inget bra kan komma av att trycka undan känslor.

Mitt sätt var att titta på foton. Minnas. Gråta. Tillåt dig att gråta, lyssna till hur din kropp vill uttrycka sig när du tänker på det som hänt. En del behöver vara ensamma, en del vill hellre prata med någon om det. Och jag ska inte ljuga, det är jättejobbigt att vara i de “negativa känslorna”. Men hur jobbigt det än är så är det så oerhört nödvändigt. Och nyttigt. Kan du kanske skriva ner dina tankar kring allt som hänt? Du kanske kan börja med att skriva av dig kring dödsfallet och hur du känner kring det. Och sedan gå över till det positiva, kanske skriva lite kring fina stunder du och din mamma hade tillsammans och vad du tyckte om med henne. Kanske skriva lite om vilka lärdomar du kan dra av dina erfarenheter?

Jag finns här om du har frågor till någon som också förlorat en förälder, eller om du bara behöver prata av dig lite.

Ta hand om dig. <3

Anonym skrev:

Hej! Jag beklagar verkligen förlusten, jag förlorade själv min pappa när jag var 22. Så även om vi inte är i precis samma sits kan jag förstå lite grann hur du känner just nu. Du visar väldigt stor självinsikt när du skriver om hur du hanterat din sorg. Du skriver att du tänkt på annat istället för att tänka på din mammas bortgång, jag tycker det är väldigt imponerande att du ändå insett det på egen hand! Precis som ovanstående skriver är det livets gång att människor går bort (vi ska ju alla den vägen vandra) och att de lever kvar genom ens egna minnen. Allt det är väldigt sant, och med tiden kommer du kunna minnas det som var fint och bra. Däremot är det, och jag kan inte undertrycka det nog, det är SÅ viktigt att du ger dig själv tid och utrymme att sörja. Att gå direkt till att bara tänka på det bra är inte naturligt, det jobbiga och sorgliga måste få ta plats för att du ska kunna bearbeta det. Inget bra kan komma av att trycka undan känslor. Mitt sätt var att titta på foton. Minnas. Gråta. Tillåt dig att gråta, lyssna till hur din kropp vill uttrycka sig när du tänker på det som hänt. En del behöver vara ensamma, en del vill hellre prata med någon om det. Och jag ska inte ljuga, det är jättejobbigt att vara i de ”negativa känslorna”. Men hur jobbigt det än är så är det så oerhört nödvändigt. Och nyttigt. Kan du kanske skriva ner dina tankar kring allt som hänt? Du kanske kan börja med att skriva av dig kring dödsfallet och hur du känner kring det. Och sedan gå över till det positiva, kanske skriva lite kring fina stunder du och din mamma hade tillsammans och vad du tyckte om med henne. Kanske skriva lite om vilka lärdomar du kan dra av dina erfarenheter? Jag finns här om du har frågor till någon som också förlorat en förälder, eller om du bara behöver prata av dig lite. Ta hand om dig. <3

Förlåt för så sent svar! Inte kommit in på mitt konto. Men tack så hemskt mycket för dina fina ord och din tid till att skriva. Var väldigt fint skrivet. Tyvärr är det ju livets gång som du säger. Men det är extremt tufft. Måste nog lära mig att få känna och faktiskt sörja. Trycker oftast undan mina känslor. Skriver mycket kring andra känslor och tankar jag har. Men har inte skrivit så mycket kring mamma. Kanske är en bra grej att göra.

Tack så mycket åter igen, att skriva med någon som förstår känslan hjälper mycket. Blir så mycket enklare att prata om då. Får man fråga hur länge sen det var din pappa gick bort?

Kram//E

vet inte vad jag ska skriva. allt som jag kan komma på att skriva känns otillräkligt. Jag önskar man kunde hjälpa andra att bära smärtan.

Vill bara säga att du är och kommer alltid att vara älskad!

det kommer bli bättre