Vilken av alla trådar ska man välja när nästan alla passar? När hela livet faller isär framför en och ingen av sina närstående räcker ut en hand? Försöker om att inte be om för mycket men vid minsta lilla känner jag mig som en börda och att ingen av de som står mig närmst egentligen inte gör det, inte tillräckligt för att orka med mina besvär i alla fall. Känslan av att ingen förstår mig har aldrig gjort så ont.
Ett av det jobbigaste faktum jag insett är att jag inte kommer att vara som förut. Varje gång något utom min kontroll händer så känner jag hur en del av min själ, mitt inre, det försvinner och kommer aldrig tillbaka. En misshandlande och alkoholistisk pappa tog det första. En pedofil till lärare tog den andra, och där försvann flickan. Därifrån var det bara att växa upp och inse att jag aldrig kommer att vara hel igen. Sen kom min första pojkvän och tog mitt förtroende att även när jag trodde att personen jag valt att älska, skulle älska mig. Anorexian tog min självbild och tanken att mitt yttre kunde spegla någon värd att åtrå. Nästa pojkvän tog känslan över att jag kunde vara någon värd att leva för. Killen efter det tog mina vänner och min självkänsla. Och sen kom våldtäkten som fick mig att känna: “Inte igen, jag orkar inte med det här igen”.
I höstas fick jag äntligen en bra psykolog som uppmuntrade mig att anmäla både läraren och senaste våldtäkten. Jag tog steget. Nu har båda fallen lagts ner och sista raden i brevet från polisen löd: ”Målsägande har inte varit med om något våld eller i en särskilt utsatt situation”. Den meningen gjorde så fruktansvärt ont att läsa. Jag vågar inte gå ut, skapa nya kontakter eller vara glad. Och jag var inte i en utsatt situation som skapade detta?
Känslan av att jag är ensam i ett hav av människor, mer exakt 7,632,819,325 människor. Fy i helvete vad det känns. Varje dag kämpar jag för att hitta en mening med livet. Att folk säger: “Det blir bättre med tiden”, “Du hittar kärlek någon dag”, “Det är okey att vara ledsen ibland” – det hjälper inte ett dugg. Det blir bara sämre, jag hittar ingen och jag är ledsen hela jävla tiden.
Tänk er en kopp som ramlat ner och gått i tusen bitar. Tänk er den ihoplimmad. Den kan funktionera men sprickorna syns och den kommer aldrig vara lika hel eller fungera lika bra som innan. Sån är jag. Vem orkar med en trasig kopp när det finns miljarder hela och fina? Vem vill ge sin tid till att lappa ihop den och försöka släta ut limfläckarna?
