Vill berätta om mitt för anhöriga…

Jag orkar inte fortsätta leva.

Å innan ni börjar skriva å berätta om allt jag har att se fram emot och att jag har massor av möjligheter å folk som älskar och bryr sig om mig, så vill jag att ni ska veta att det inte beror att jag inte har stöd, det beror inte på att jag inte har möjligheter.
Jag känner att hela mitt liv är krossat, ligger i spillror. Jag har ingen ork att ta tag i något, jag har knappt orken att be om hjälp. Varje dag är en kamp, kamp emot mina känslor, jag bryter inte ihop inombords, känslan är konstant, jag lyckas bara ignorera den ibland.
Jag hade inget stöd när allt hände och det berodde inte på att det inte fans där, utan att man aktivt motarbetade att jag skulle få något stöd. (polis, åklagare, min egna advokat). Jag hade inte kraften att stå upp för mig själv, allt gjorde bara så fruktansvärt ont. Att någon speciellt personen som jag offrade allt för kunde göra något liknande emot mig, jag vägrade tro att det var sant, det gjorde helt enkelt för ont. Jag var helt övertygad om att det var min svärmor som låg bakom det hela å hade någon hållhake på Linnea. När väl häktningen släpptes så fick jag reda på att hon bara några dagar efter hade gått ut med att hon hade en ny kille, min värd rasade samman ännu mer, för det betydde att allt detta var utstuderat och planerat. Hon hade tagit allt, barna, alla tillhörigheter som hon inte ansåg var något att ha. Det vill säga mer eller mindre allt. Mina samlarobjekt, mina födelsedagspresenter, saker jag har fått och samlat på mig under åren. Plus möbler, köksartiklar, ja allt.
Mina vänner hämtade det som fanns kvar. När vi senare gick igenom det lilla som hon hade lämnat så hittade vi en petflaska med avföring invirad i min favorit t-shirt och kläder som troligen tillhörde den nya killen, det gjorde mig inte så mycket. Smärtan jag bar på var så stark att det bara kändes ovidkommande. Men när jag hittade en sak som jag och Cedrick (min älsta) hade köpt tillsammans som han gillade, då brast det.
Hon har förföljt mig och sett till så att jag hela tiden ska veta att hon har koll på mig, Där av varför jag rensade min Facebook sida och andra online profiler. Jag har enda sedan jag har kommit ut försökt att hålla mig så långt borta ifrån henne och hennes familj som möjligt, Jag fick hjälp av rätten att åka ner till Stockholm, men inte ens där kände jag mig trygg så jag åkte ännu längre bort, hennes om bud försökte att ta direkt kontakt med mig och försökte övertala mig om att ge ut min adress och få mig att skriva på en massa papper, detta trots att både jag och socialtjänsten hade informerat dom om att all kontakt skulle gå via dom. Trotts att om budet till slut gick via socialtjänsten så slutade inte Linnéa så så fort adress ändringen gick igenom så hittade hon mig och såg till så att jag fick reda på att hon viste vart jag var. Jag kände mig otrygg efter som att jag inte viste vad hon kunde hitta på här näst så jag åkte till en vän och lånade hans husvagn och bodde ute i skogen ett tag, mina tankar och mitt mående försämrades snabbt. Mitt uppe i allt detta så fick jag erbjudande av en gammal vän att komma till dom ett tag, jag började sakta må bättre, jag skrev mig där för att kunna försöka att börja bygga upp mitt liv igen. Men så några dagar efter att adress ändringen gick igenom så tog Linnea kontakt med dom jag var skriven hos. Hamnade tillbaka på ruta ett igen. Jag började må sämre och sämre, tillslut så tog jag kontakt med psykiatrin efter att ha pratat med stöd personerna på mind.se näst intill varje dag. Jag skrevs in, och det gick bra till en början, men sen så började dom att fokusera på min boende situation och ansåg att jag inte hade några andra problem. Efter ett par dagar så kände jag att det var meningslöst så jag avsa mig vården. Även om det kanske bara är i mina tankar så känns det som att linnea hade ett finger med i det hela. När jag skrevs in så frågade dom mig om närmast anhörig och jag sa specifikt att dom skulle ta bort henne och lägga till min broder. Detta skedde inte och det framkom när jag skulle lägga till en person till.
Det som just nu hindrar mig ifrån att begå självmord är att det skulle såra så många som jag älskar, men det skulle kännas befriande om bägaren kunde rinna över så jag tar det sista steget.

Anonym skrev:

Jag orkar inte fortsätta leva. Å innan ni börjar skriva å berätta om allt jag har att se fram emot och att jag har massor av möjligheter å folk som älskar och bryr sig om mig, så vill jag att ni ska veta att det inte beror att jag inte har stöd, det beror inte på att jag inte har möjligheter. Jag känner att hela mitt liv är krossat, ligger i spillror. Jag har ingen ork att ta tag i något, jag har knappt orken att be om hjälp. Varje dag är en kamp, kamp emot mina känslor, jag bryter inte ihop inombords, känslan är konstant, jag lyckas bara ignorera den ibland. Jag hade inget stöd när allt hände och det berodde inte på att det inte fans där, utan att man aktivt motarbetade att jag skulle få något stöd. (polis, åklagare, min egna advokat). Jag hade inte kraften att stå upp för mig själv, allt gjorde bara så fruktansvärt ont. Att någon speciellt personen som jag offrade allt för kunde göra något liknande emot mig, jag vägrade tro att det var sant, det gjorde helt enkelt för ont. Jag var helt övertygad om att det var min svärmor som låg bakom det hela å hade någon hållhake på Linnea. När väl häktningen släpptes så fick jag reda på att hon bara några dagar efter hade gått ut med att hon hade en ny kille, min värd rasade samman ännu mer, för det betydde att allt detta var utstuderat och planerat. Hon hade tagit allt, barna, alla tillhörigheter som hon inte ansåg var något att ha. Det vill säga mer eller mindre allt. Mina samlarobjekt, mina födelsedagspresenter, saker jag har fått och samlat på mig under åren. Plus möbler, köksartiklar, ja allt. Mina vänner hämtade det som fanns kvar. När vi senare gick igenom det lilla som hon hade lämnat så hittade vi en petflaska med avföring invirad i min favorit t-shirt och kläder som troligen tillhörde den nya killen, det gjorde mig inte så mycket. Smärtan jag bar på var så stark att det bara kändes ovidkommande. Men när jag hittade en sak som jag och Cedrick (min älsta) hade köpt tillsammans som han gillade, då brast det. Hon har förföljt mig och sett till så att jag hela tiden ska veta att hon har koll på mig, Där av varför jag rensade min Facebook sida och andra online profiler. Jag har enda sedan jag har kommit ut försökt att hålla mig så långt borta ifrån henne och hennes familj som möjligt, Jag fick hjälp av rätten att åka ner till Stockholm, men inte ens där kände jag mig trygg så jag åkte ännu längre bort, hennes om bud försökte att ta direkt kontakt med mig och försökte övertala mig om att ge ut min adress och få mig att skriva på en massa papper, detta trots att både jag och socialtjänsten hade informerat dom om att all kontakt skulle gå via dom. Trotts att om budet till slut gick via socialtjänsten så slutade inte Linnéa så så fort adress ändringen gick igenom så hittade hon mig och såg till så att jag fick reda på att hon viste vart jag var. Jag kände mig otrygg efter som att jag inte viste vad hon kunde hitta på här näst så jag åkte till en vän och lånade hans husvagn och bodde ute i skogen ett tag, mina tankar och mitt mående försämrades snabbt. Mitt uppe i allt detta så fick jag erbjudande av en gammal vän att komma till dom ett tag, jag började sakta må bättre, jag skrev mig där för att kunna försöka att börja bygga upp mitt liv igen. Men så några dagar efter att adress ändringen gick igenom så tog Linnea kontakt med dom jag var skriven hos. Hamnade tillbaka på ruta ett igen. Jag började må sämre och sämre, tillslut så tog jag kontakt med psykiatrin efter att ha pratat med stöd personerna på mind.se näst intill varje dag. Jag skrevs in, och det gick bra till en början, men sen så började dom att fokusera på min boende situation och ansåg att jag inte hade några andra problem. Efter ett par dagar så kände jag att det var meningslöst så jag avsa mig vården. Även om det kanske bara är i mina tankar så känns det som att linnea hade ett finger med i det hela. När jag skrevs in så frågade dom mig om närmast anhörig och jag sa specifikt att dom skulle ta bort henne och lägga till min broder. Detta skedde inte och det framkom när jag skulle lägga till en person till. Det som just nu hindrar mig ifrån att begå självmord är att det skulle såra så många som jag älskar, men det skulle kännas befriande om bägaren kunde rinna över så jag tar det sista steget.

 

Känns som att bitar i ditt berättelse fallit bort men förstår också om du inte vill berätta vissa saker. Vill egentligen bara fråga: vad tror du är anledningen till att du mår så dåligt?