Hem > Forum > Livet > Vet inte vad som händer, vet inte vad jag vill

Vet inte vad som händer, vet inte vad jag vill

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Avatar

    Jag har haft ångest mer eller mindre under ett par år, det började som ”skolångest” som jag då kallade det, då jag inte ville vara i skolan på grund av min klass och ett par människor som gjorde livet surt för mig.

    Kanske ett år senare bytte jag skola eftersom jag började i högstadiet, och bytte därmed klass också. Det blev superbra, gillar min klass väldigt mycket och jag har många nya vänner. (Går fortfarande i den klassen, i åttan nu.) Men trots att jag slapp alla människor jag hatade och alla dåliga lärare så blev min ångest värre, och det gjorde så att skolarbetet blev lidande. Började stanna hemma en del.
    Sedan började jag upptäcka en cykel – Den här ångesten kom och gick. Kanske två veckor hade jag en del ångest och jag ville absolut inte vara i skolan, jag orkade inte heller göra andra saker. Men sedan mådde jag bra i typ en månad. Men grejen med att jag mådde bra så pass lång tid så började jag liksom tvivla på mina egna känslor. Det kändes som att jag hade fejkat min ångest, och det var som att jag ville fortsätta må dåligt för annars så var allt bara fejk.

    Skolsituationen blev bara värre och värre under sjuan och jag började hata att gå dit. Det var så stökigt, alla häftiga rörelser och högljudda elever gav mig huvudvärk och oro. Hatar verkligen stökiga miljöer, klarar inte heller av människor som är arga eller liknande för det ger mig ångest. Så jag stannade hemma nästan varje dag tillslut.

    Men innan sommarlovet började jag prata med skolkuratorn på grund av detta. Jag tyckte verkligen om det, även fast det var otroligt jobbigt ibland. Jag älskade att prata med henne för hon var så lugn och förstående, och det kändes mer som att prata med en kompis eller min mamma. Men tyvärr slutade hon efter sommaren.

    Under sommaren har ALLT blivit så mycket värre. Den här cykeln där jag hade ångest i typ två veckor och mådde bra i typ en månad har blivit mycket mer intensiv. Nu är det istället så att i ungefär 2-4 dagar mår jag PRIMA. Energin sprudlar, jag älskar att umgås med mina vänner, jag pratar högt, jag snubblar på orden för tankarna rusar snabbare än vad jag klarar av att prata, jag får känslan av att jag inte får plats i min egen kropp och jag blir impulsiv. Men sedan slår allt om helt plötsligt och istället är jag nere på botten i typ 3-5 dagar. Jag gråter varje dag, går runt med en klump i halsen som ibland gör det jobbigt att andas, känner mig hopplös och har ingen motivation till någonting, inte ens det jag älskar. Jag vill bara isolera mig från allt och alla och ser typ allt i svart.
    Och såklart har ju inte min skolsituation blivit bättre av detta. Vi har gått på en del möten med skolan, och även med socialen. Har snackat med en kurator på samtalsmottagningen, men fick känslan av att hon inte ville ha mig där då hon inte lyssnade och tog mig inte seriöst. Hon tyckte att vi skulle gå till en doktor och ta blodprover, så vi gjorde det och provsvaren tydde inte på att det skulle vara något fel.
    Mina vänner har börjat påpeka mitt humör också.

    Men nu den senaste veckan har allt varit bra. Jag har varken mått dåligt eller SUPERbra, har liksom känt mig normal och stabil vilket har varit otroligt skönt. Men nu har jag börjat tvivla på mina känslor igen. Jag känner att jag måste må dåligt igen för annars var allt det där bara fejk, jag saknar det nästan lite också, är det konstigt? Jag typ går runt och väntar på att det ska komma tillbaka.
    Idag gick jag inte till skolan för det var något som tog emot. Ville verkligen inte dit, men jag mådde inte precis dåligt. Känner mig mer tom idag. Är varken glad eller ledsen, eller arg, känner mig nästan lite ihålig, eller apatisk. Och då kommer alla tvivel igen – Fejkar jag att jag mår dåligt nu? Försöker jag inbilla mig själv att jag har ångest omedvetet? VARFÖR kan jag inte kontrollera det här och vad fan ska jag tro? Jag vill veta om det är någon som känner igen sig i det här att det känns som att man fejkar allt. Det är så fruktansvärt jobbigt för jag vet inte vad som är fel, om det ens är något fel eller om det bara är jag som har inbillat mig allt. Det är också jobbigt eftersom nu när det är så många som försöker hjälpa mig, mina föräldrar, skolan, kurator, socialen har varit inblandad, så känns det som att allt har varit förgäves eftersom det är bra nu. Känns som att jag har tagit deras tid i onödan på grund av mina ”fejkade” problem.

    Vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta, men hoppas väl på att jag inte är ensam eller något. Vet att detta var så himla långt, är riktigt dålig på att hålla mig kortfattad. Men om du läste allt, tack för din tid

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.