Ja nog är det tyst om tvångsvård – och vård över huvud taget – om den ens existerar utöver förvaring och medicinering.
Jag undviker all kontakt med sjukvård och framför allt psykiatri efter att ha fastnat i felaktiga diagnoser och fruktansvärda händelser som ingen kan tro på. Jag har försökt berätta, försökt protestera, försökt tala om vad jag sett och hört och varit med om.
Men det är tydligen för hemskt för att någon ska orka ta in det som något som faktiskt händer idag
Kunskapsläget inom psykiatrin är katastrofalt lågt i stora delar av vårt land. Sättet att använda socialstyrelsens rekommendationer har blivit till en tvångsmässig upprepning av mantrat ”evidens” i vilket alla patienter ska tryckas in oavsett om det är rimligt eller inte.
Jag vill inte ha med psykiatrin att göra. Hellre dör jag. Eller avslutar mitt liv i frihet rättare sagt. Det är mitt liv och mina val.
Jag har lovat mig själv att om jag någonsin mer hamnar inom den sortens vård ska jag snarast avsluta mitt liv. Det får helt enkelt inte upprepas. Aldrig, aldrig mer!
