Gör avkall på behov (mat, vila, återhämtning, sömn) för att jag är så desperat att få vara med och även att jag inte vill tacka nej till sådant som gör att det händer något i livet/tillvaron. Frågar en kompis om att ses svarar jag att jag vill fast jag egentligen är för trött eller håller på med något annat. Jag svarar även i telefon fast jag inte har lust att prata – rädd för att tappa minsta lilla sociala input. Det är som att jag tidigare varit så länge i ensamhet att jag gör allt i min makt för att inte hamna där igen. Beter mig som om jag har noll människovärde och som att jag är totalt underlägsen och skyldig andra nåt.
Verkar inte våga avvisa någon, uttrycka några direkta behov tillsammans med andra utan jag bara lallar med. Som att man är tillsammans på nåder. Ofta händer det också att folk kräks ut sina problem i knät på mig men det tar jag också emot för jag är rädd annars att relationen äventyras och det har jag inte råd med… Men däremot verkar jag inbilla mig att jag har råd att bli mindre bra behandlad? Hmm.
Män kan även bete sig aggressivt och otrevligt men då skrattar jag bara som respons. Som om det är helt okej att bete sig så emot mig – jag ursäktar det. Men får dålig sömn som konsekvens, blir även triggad och får flashbacks av tidigare trauman. Det kostar på att bli dåligt bemött. Ibland gråter jag också av det som i synnerhet en man säger till mig – han är så elak! Samma med familjemedlemmarna som trycker på som fan nu och jag sätter inte en endaste liten gräns.
Det här är ju jättehemskt egentligen? Hur fan kunde det bli såhär?
