Det känns som att livet helt enkelt inte kommer att lösa sig. Som att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv och bli lycklig.
Ibland är dagarna bättre när jag känner att jag gör det jag tycker om jag får tillbaka min lilla kämparglöd, men oftast känner jag mig bara uppgiven och ångestfylld. Jag känner mig så ensam och som att det alltid kommer att vara så. Det känns som att jag inte passar in någonstans och att jag inte hör hemma.
Ibland önskar jag bara att jag kunde drifta ut från livet och bara sluta…leva. Det känns som att det skulle vara lättare.
Jag försöker döva detta med att ligga runt och få känna att jag inte är ensam, men ändå slutar det med att jag alltid känner mig mer ensam.
Mina tankar kommer alltid tillbaka till min barndom och dom dränker mig sakta. Hur ska man gå vidare och försöka hitta meningen med livet igen? Går det?
