Tvivlar på mitt värde.

[Green Kaceqy]

Hej. Som rubriken lyder så tvivlar jag på mitt värde som den människa jag är. Man hör ofta talas om ” Alla människors lika värde” och det låter fint men jag upplever att verkligheten ser annorlunda ut.

Anledningen till att jag tvivlar på mitt värde som människa är att jag inte har barn, inte heller några syskonbarn. Därmed finns det ingen som behöver mig lika mycket som ett barn behöver en förälder.

Jag ställer ofta frågan om vem som bör räddas ur isvaken först, en småbarnsförälder som är viktig för sina barn eller en ensam människa som ingen egentligen behöver. Ja, svaret blir ju oftast det förstnämnda.

Eller när media skriver” småbarnsfar död i olycka”, det är så tydligt hur skillnaden på hur mycket viktig man är när man har barn än att man inte har det. Alla människor har rätt till liv men när det väl kommer till kritan och man måste “offra” någon så blir det vi utan barn eftersom ingen behöver oss på samma sätt.

Och alla attityder man får stå ut med från föräldrar “du har inga barn så du förstår inte”.

Jag kan upplevas som självisk här men då kanske jag är det.

Jag mår jättedåligt och jag vet inte hur länge jag orkar med detta, ska livet vara en plåga pga att man inte lyckats skaffa barn? Är det fler som känner likadant?

Ta hand om er!

Så känner jag också, tvivlar på mitt värde pga. inga barn. Tycker du har så många bra poänger!

Jag är sedan ungefär 10 år tillbaka omringad av personer som verkligen gått in för att vara en familj med barn och allt vad det kan tänkas innebära för livsstilar. För att lugna mig själv och hantera det har jag ibland tänkt att okej, det som egentligen skiljer oss åt är att jag inte haft sex med önskan om att bli med barn. Ett ligg bort, liksom. Det är knappast jordens bedrift.

Har också hört det där med att man inte kan förstå om man inte har barn själv. Det är som att klippa bort en del till av en på något vis. Som att man plötsligt talade olika språk och vore olika väsen. Personligen har jag tagit hand om hur många barn som helst, under många år dessutom, men det räknas tydligen bara om man fött ut ungen själv eller liknande. Tror inte det sägs till barnflickor eller barnskötare att deras erfarenheter, tankar/åsikter, kompetenser inte räknas om de inte har egna barn? Det är jättekonstigt att säga så. Förstår om du blir sårad, ledsen och känner dig ännu mer exkluderad av att bli bemött på det viset.

Jag tror ju dessutom att barnfria personer kan just ha förmågan kanske att se någons barnsituation med mer “nya friska ögon”, bidra med ett utifrånperspektiv. Det är så dumt då att bara i förbifarten förkasta det.

[Green Kaceqy]

Känns bra att prata med någon som känner detsamma men beklagar att du också känner så.

Jag har aldrig hört att någon ska ha ha haft den attityden mot någon barnflicka eller barnskötare men det har säkert förekommit. Ja visst blir jag ledsen av att höra det, men jag blir nog mest arg över att bli bemött så.  Men men, jag ska försöka tänka på det du sagt.

[Green Gohyte]

Jag har inte barn själv och känner igen att en del har negativa attityder och tycker också det är sårande. Även om jag kan känna mig sårad så tycker jag ju egentligen att hela problemet ligger hos dem som är negativa eller nedvärderande. Jag tycker alla har samma värde, bara genom att vara människa.
Tror just tidningsrubriker också är tänkta att låta så dramatiska som möjligt. Ibland kan man också se sådant som “äldre kvinna försvunnen” men det säger ju ingenting om att tex räddningstjänst inte bryr sig lika mycket om tex en medelåders man som är försvunnen, om du förstår hur jag menar.

Det är ett väldigt intressant ämne detta med tidningsrubriker. Tänker även på när det är blonda unga tjejer som försvinner att då är det oftast ett skyhögt intresse att personen ska hittas, medan det inte alls fångar den stora skaran ifall någon inte är typiskt normativ. Vet att man pratat om det inom “Missing people” att statistiken är talande huruvida folk som är volontärer (privatpersoner) dyker upp beroende på vem som är försvunnen. Det är fruktansvärt. Försöker aktivt tänka på det att försöka lyfta personer som jag antar att folk ratar eller inte lägger så stor uppmärksamhet på. Särskilt de personerna vill jag se och bekräfta. Finnas där för.

Att skaffa barn är enligt normerna i samhället och det finns även studier som visar att man i regel kan må sämre när man avviker ifrån dessa (oavsett vilken norm det är). Det kan skapa olycka och emotionell smärta ifall det är ofrivilligt. Så det är viktigt att vi pratar om det här och kanske kan få personer som tar det här familjebildandet för given uppmärksam på att det kan skapa stort lidande för de som inte har det privilegiet av olika orsaker.

Blev glad när jag ganska nyligen upptäckte när jag sökte ett jobb att de uppmuntrade en till att inte skicka bild på sig själv i syfte att det inte skulle ske någon form av diskriminering i rekryteringsprocessen. Tänker att det med att inte ha barn och bli behandlad på ett visst negativt sätt pga. det ju också är diskriminerande.

[Green Kaceqy]

Det som känns rättvist i detta som du skriver Gren Gohyte att tex räddningspersonal eller sjukvårdare bryr sig lika mycket om vem som än ska bli hjälpt, det känner jag verkligen och det är värmer. Oftast är det privatpersoner som sårar mest.

Det du beskriver Indigo Fijylo att människor är mer intresserade av att hitta vissa försvunna än andra känner jag igen, och ja, det är hemskt! Det finns flera exempel på hur vissa människor verkar betrakta vissa  “mer” tex skyddsvärda än andra pga olika saker. Det blir så tydligt ibland. Men bra du försöker uppmärksamma de som annars inte skulle bli det lika mycket!

Klok arbetsplats det där! Det kan tyvärr vara bäddat för diskriminering när man ska visa bild sig själv.

 

[Green Gohyte]

Jag tyckte det här var en intressant fråga att tänka på – är ens liv mer värt att rädda om man har barn?
Jag kan nog tycka  – ja, jag kan se argument för att man kan se det så. Eftersom man vet att det finns barn som kommer att drabbas hårt av att förlora sin förälder. Men det gör inte föräldern mer värd som människa, bara att man vet i det fallet att konsekvenserna blir att fler drabbas hårt.  Ungefär som att när Estonia sjönk så kan man se  det som en större katastrof än om en liten båt med fem personer i sjunker. De enskilda personernas liv kan ändå ses som precis lika viktiga och oersättliga.

.. tycker också det är en spännande frågeställning!

Ett annat exempel på där liv vägs mellan varandra är väl hur det under pandemin fördes diskussioner om vilkas liv som var mest värda att rädda? Vem skulle få vård när vårdplatserna blev överfulla och utrusning saknades och där ålder och risken att bli allvarligt sjuk/dö, möjlighet till överlevnad, blev avgörande faktorer? Minns det som att artiklar skrevs om att äldre var rädda för att inte få en plats och nekas hjälp, då rutiner fördes med beskrivningar av att i händelse av ett påtvingat val om prioritering, ska yngre tilldelas förtur. Knepiga etiska dilemman, minst sagt.

Tänker även att vissa barn har inte ett jättegod relation till sina båda föräldrar. Ibland känns det som att många utgår från en naturlag som säger att alla barn är så beroende och helt hjälplösa utan sina föräldrar. Oftast stämmer det, men ibland kan det också vara en faster eller mormor, någon annan utomstående, som är den där föräldern till det lilla barnet. Prioriteras då mormor eller fastern bort kan det vara minst lika förödande. Blod är inte alltid tjockare än vatten. Så det kan också vara en enorm förenkling av verkligheten att per automatik tillskriva “alla föräldrar” en lika stor betydande roll i barnens liv.

[Green Kaceqy]

Nej, man kanske inte är mer värd som människa bara för man råkar vara förälder, men bara att en förälders liv är viktigare att prioritera än en ensam människas det är en grymhet i sig. Jag brukar argumentera mot det med att en förälder bör räddas först, och då brukar jag säga att för det första,, det finns alltid en risk att man kan förlora en förälder, man klarar sig med bara en förälder (det har jag gjort) och för det andra,, så behöver den ensamma människan en chans att finna lycka i sitt liv innan denne dör och därmed bör dennes liv prioriteras. Föräldern har redan troligtvis fått känna på lycka i livet som förälder även om det blev kortvarigt. Detta argument brukar bemötas av upprördhet, men man ska bara veta hur människor lider som får leva med detta tomrum.

Visst, en biologisk förälder behöver inte alltid vara den viktigaste personen i ett barns liv. Men det är ofta “vårdnadshavares” liv som prioriteras, men jag tänker också att en barnlös människa kan ju ha syskon, föräldrar eller vänner, och att man är viktig för dom prioriteras ändå inte högre än en vårdnadshavare.

Ja jag har också läst att de äldre kunde prioriteras bort under pandemin, trots att de ofta var svagare och kanske sjukare sen innan. Fruktansvärt att såna etiska dilemman ska ske överhuvudtaget. Det borde ha varit först i kön så att säga.

Jag går ofta och är rädd för hur mycket vi utan barn kanske kommer prioriteras bort  en dag, tex att en lag införs om att andra som har barn eller på något sätt är viktiga ska prioriteras före i vården, eller att brott mot de utan barn aldrig får prioriteras före i en polisutredning. Den ångesten lever jag med.

 

<3 Tänker att minoritetsstress är ett användbart ord här? Om man är i minoritet, för att man exempelvis inte har barn, riskerar man att bli ifrågasatt, misstänkliggjord och få låg status. Till följd måste man hävda sig, visa upp sig och sitt värde? Det är ju även bevisat att sådant ger dålig hälsa och där man känner att man inte kan använda sina resurser på att avslappnat sätt. Nåt sånt känner iaf jag ofta, vet inte om du känner igen dig i det, Green Kaceqy?

[Green Kaceqy]

Jag har faktiskt aldrig hört det begreppet förut, inte förrän du nämnde det nu. Jo det är nog så att det är det jag känner av, minoritetsstress. Jag upplever ofta att varje dag är en utmaning för att jag i stort sätt varje dag måste hantera det jag hör, råkat läsa osv om, i detta fall,  människors inställning till oss utan barn, och hur föräldrars liv skall prioriteras framför ensamma människors. Hur hanterar du din minoritetsstress indigo Fijylo?

Hm. Hur hanterar jag min minoritetsstress? Det är en bra fråga! I ljusare stunder kan jag identifiera de positiva aspekterna av min unika situation och fokusera på mina styrkor och prestationer istället för att fokusera på det som saknas eller avviker från normen. Exempelvis påminna sig om alla sovmornar man kan ta pga. att inte ha barn som behöver en. Har även en tyst lägenhet väntandes efter en tung arbetsdag. Hela livet ligger framför mig som en smörgåsbord ifall jag skulle vilja resa eller göra i princip vad som helst. Begräsningarna som föräldrar ständigt påminns om existerar i sina liv har inte riktigt jag att förhålla mig till. Funderar ofta på de extrema möjligheterna det egentligen innebär. Friheten. Om ingen heller skulle bli så himla ledsen om jag dog kanske jag kan våga ta fler risker i mitt liv också för då är det kanske heller inte lika mycket som står på spel. Leva livet och sedan dö med “no regreats”.

Andra dagar är jag desto mer tyngd och håller mig nog medvetet undan barnfamiljer och föräldrar. Ibland händer det att jag vänder mig till böckernas värld och läser om personer i likadana situationer. “Nuckan” exempelvis tyckte jag väldigt mycket om.