Jag är här igen… med nya funderingar…
Här är ett utdrag av något jag skrev ner bara för att skriva av mig. Ber om ursäkt om det känns lite rörigt, men ville bara få skriva av mig mer öppet också, inte bara i en journal.
“Jag kan känna mig så pretentiös ibland. För självgod. Jag placerar mig själv på en piedestal; få människor gör nog inte det. Jag vill liksom göra en skillnad, göra samhället bättre, och det såklart genom att få folk att se saker genom mina ögon, för jag är så “realistisk”. Se? Pretentiös. Om det så skulle vara genom en vetenskaplig upptäckt, en lösning på ett stort samhällsproblem eller bara genom att motarbeta desinformation och rent subjektiva och emotionella argument. Jag verkar på riktigt tro att jag skulle kunna göra en skillnad. Låter inte alla diktatorer så? Jag är bara så trött på att samhället styrs av känslor och inte vetenskap. Det försvagar oss. Vår demokrati. Och ett försvagat samhälle är mer utsatt för yttre påtryckningar från auktoritära regimer och giriga, själviska människor. Jag tror att vi har kapaciteten till något bättre, men att vi för stunden springer allt vad vi kan åt fel håll. Alltid ett fokus på fel saker. Ytligheter som bara är slöseri med pengar. För bekvämligheten och den hjärntvättade massan tycker att symboliken är viktigare. All propaganda sväljs med hull och hår, och lösningar på fel problem tar upp hela närvaron. Man pratar aldrig om de riktiga problemen. De som är svårlösta och som skulle kräva något mer än att bara kunna säga lite saker och känna sig moraliskt överlägsen. Vad hände med diskussioner? Debatter? Att lyssna på varandra och kompromissa? Alla är så höga på sin moraliska överlägsenhet och bekvämlighet att vi sakta underminerar fasaden vi står på. Folk vill frivilligt leda den moderna eran till sitt fall. Bli historiens Rom 2.0. Och att folk är så blinda! Filterbubblor är mer än bara bubblor, det är ekande, isolerade rum för allt mer extrema ideologier från alla håll. Jag är så trött på människor. Hur simpla vissa människor är, och hur de alltid lyckas hitta sin grupp som alla lovar varandra att de är viktiga och komplexa. Vår hjärna klarar uppenbarligen inte av det moderna samhället. Jag tror inte jag någonsin träffat någon som aldrig mått dåligt. Vi gör något fel.
Jag är trött på människor.
Jag är trött på simpelheten.
Jag är trött på idioter som inte kan bilda en egen tanke.
Jag är trött på skådespelet.
Falskheten.
På att man inte kan lita på folk. På att de inte kan förstå nyanseringar eller komplexitet.
Jag är trött på att folk fokuserar på oviktiga saker och inte ens ser de verkliga problemen som äter upp oss inifrån.
Jag är trött.”
Jag ber om ursäkt för de hårda orden, men det känns som att man aldrig får uttrycka sig på annat ställe än anonymt online. Jag är lika feg som alla andra, och är samtidigt pretentiös. En fin kombination.
