Vad vi gör med livet är beslut vi själva fattar. Jag hade en kris förra året då jag var helt säker på att döden var utvägen som gällde. Jag har en autistisk diagnos, jag har blivit retad hela livet och jag har haft problem med att efterleva en gynekologisk diagnos. Under tiden kändes det som att jag inte var välkommen till livet, som att livet inte hade lust med mig och som att det bättre beslutet var att utesluta mig helt från livet i sig. Fast den dumma sanningen är att vare sig vi lever eller inte går själva livet som vi känner till det ut på förändringar och prövningar. Vi lever inte för att någon annan bad oss göra det. Vi lever inte för att vi har någon specifik uppgift vi ska utföra därför att vi är de enda som klarar av det. Sanningen är att livet är ett spel som går ut på att hålla sig i rörelse så länge man kan och samtliga i livet har de nödvändiga resurserna inombords att lösa problemet. När man får svårt att orka med det hela tar man en paus (en helg, en vecka, ett par kvällar efter jobbet) och låter saken bero. Man ligger hemma. Man ger sig själv utrymme och må dåligt. När man sedan får för sig att göra något (gå till jobbet, tvätten, gymmet, disken) så försöker man bara igen. Livet är inget man kan ge upp på men det är heller inte egentligen ett hamsterhjul som aldrig stannar även om det kan kännas som det. Jag personligen behöver ofta spela TV-spel, läsa en bok, se en film, måla, lyssna på musik och bara låtsas att jag inte är jag just nu tills det är läge och ge sig in i det igen.
