hej,
jag diagnostiserades med bipolär typ 1 för ungefär en månad sen. Jag har dock varit patient inom psykiatrin i kanske 4 år, plus BUP kontakt i yngre dagar. I våras gick jag igenom en väldigt djup depression, och var säker på att även om jag överlever den här inläggningen kommer jag någon gång dö genom självmord. Efter att jag nu fått min diagnos har jag varit faktiskt väldigt stabil i mitt mående. Men jag har återkommande tankar på självmord, och framförallt jagar jag svar på vad syftet och meningen med livet är. Jag hittar än så länge inget svar, bara idéer om att vi alla tvingas in någon slags norm. Döden skrämmer mig inte, det känns rätt ok faktiskt. I ett samtal med min läkare kom vi in på det här, jag förklarade läget, men jag tror vi hade svårt att nå varandra eftersom ju läkaren har en helt annan uppfattning om livet. Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta jaga syftet och meningen? När jag tänker på andra som tar sitt liv mår jag dåligt och känner en stor sorg över det. Men känner helt annorlunda när det kommer till mig själv.
(obs, jag har inga aktiva planer på att avsluta mitt liv i dagsläget.)
