Lever i en relation sedan 10 år tillbaka. Har alltid gjort saker för andras skull, eller vad de förväntar sig av mig – snarare än för min egen skull. Det gäller även den här relationen. Såg inget värde i den från början, men ville heller inte vara ensam. Tre månader senare var jag gravid och lämnade allt jag hade för en annan stad. Var osäker på om jag ens ville ha barn, men bara 6 månader efter första barnet kommit så var jag gravid igen. Deprimerad, ångest. Lever med en partner som är totalt olik mig. Vi har inga gemensamma intressen, har aldrig haft egen-tid och jag är djup medan han har noll intresse i allt.
Nu har vi fler barn, och för varje blir faktumet tydligare att vi lever ihop för barnen. Det finns inget engagemang, kärlek.. problemet är att det bara är jag som upplever det. Hen är ”nöjd”.
Det har dykt upp en manlig bekant, som det från dag 1 funnits en känsla för. Den har visat sig vara ömsesidig, och han har allt jag någonsin drömt om i form av djup, engagemang, trygghet. Vi har ingen fysisk relation, men hans ord och ständiga närvaro gör mig vilse.
jag lever med skulder och flera barn. Ser ingen möjlighet att lämna min nuvarande relation, även om jag känner mer och mer att det inte är vad jag egentligen önskar.
tacksam för tips!
