Sabbade allt

[Green Jobuky]

Funderar verkligen på att avsluta allt. 

Har en flicka och önskar jag var en bättre pappa, som verkligen finns där och kan skratta och leka men jag lyckas inte komma ifrån grubblerier, oros tankar och allt skit jag gjort. Det är ett ständigt ältande och känner mig mer och mer ängslig. Även när jag är där, vilket är sällan. Så är jag inte det, varken för min flicka, fru,familj, vänner  eller vem som helst för den delen. Tänker ständigt på hur jag kunde sabba allt, hur misslyckad jag är. Lever i förtvivlan. Försöker hitta en väg ut och gör nya ansträngningar men gör samma misstag gång på gång.
Är idag djupt skuldsatt och har förlorat en förmögenhet. Har även en fru som tappat respekten för mig.  Av flera orsaker varav mina missar måste vara en av dom. Men också att jag inte fanns där för henne och inte heller nu. Orkar inte längre med socialt umgänge, förutom att ständigt göra bort sig så klarar jag inte av ljudet runt omkring, kan inte fokusera. Vet inte om det är pga utmattning,  adhd eller något annat skit. Samtidigt är jag lite för stolt för att visa hur misslyckad jag är. Är den som alltid tar livet på allvar men som ändå aldrig kommer nån vart. Och när något bra ändå händer är jag inte ens tacksam. Tänker mer och mer på mig själv och har blivit en sån egoist. Har ständiga tvångstankar, som när något skiter sig så ser jag till att det skiter sig  hela vägen för att visa att jag hade rätt i att jag är misslyckad. Gömmer mig undan mer och mer, börjat överdosera och dricka.
Kan nästan känna att jag är där snart för jag fick en sån märklig känsla för några dagar sedan. Kände en sån lugn när jag tänkte på det. Var nästan lycklig.

Talat om det för henne men verkar ta det med ro, hon tror inte  att jag kommer göra det. Kanske har hon rätt för just nu är det min flicka som håller mig vid liv och ingen annan men vet inte hur länge jag orkar. Är rädd för mig själv, rädd för mina impulser. När jag är vid en bro är känslan av att hoppa väldigt lockande även om jag inte vill.

Har verkligen svårt att sätta ord på hur jag mår. Att göra mig förstod i text eller tal är enormt ansträngande för mig idag. Den här texten har exempelvis tagit 2 – 3 timmar att att jag nästan glömt bort hur dåligt jag mår.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, känner inte att jag har nån jag kan prata med, här hemma har jag i alla fall förbrukat mina chanser.

Antar att det känns bättre för stunden men imorgon är det samma visa igen. 

 

<3 Starkt av dig att skriva! Det låter som att du hamnat i en ond spiral där du är besviken över dig själv och samtidigt av den anledningen trycker ner dig själv som bestraffning pga. det?  Tänker även på att fruns blick och syn på detta också gör att du kravlar ännu djupare “där nere” på botten? Gud, det är verkligen livsfarligt tror jag att vara där, speciellt när man har starka självmordstankar, fina du. Jag tror du har mycket, nästan allt, att vinna på att försöka ändra ditt synsätt på dig själv. Ge dig själv empati och vända spiralen. Arbeta på att förlåta dig själv för att det blivit som det blivit. Herregud det finns så mycket som kan hända här i livet ifall man har pyttelite otur och så får det enorma konsekvenser. Jag tror människan har skrämmande lite att säga till om överlag, livet “händer en” snarare, är min erfarenhet.

Skulle du kunna försöka stoppa dig själv när självtvivlet och ältandet kommer?

Stor kram

 

[Green Jobuky]

Red Simyna skrev:

<3 Starkt av dig att skriva! Det låter som att du hamnat i en ond spiral där du är besviken över dig själv och samtidigt av den anledningen trycker ner dig själv som bestraffning pga. det? Tänker även på att fruns blick och syn på detta också gör att du kravlar ännu djupare ”där nere” på botten? Gud, det är verkligen livsfarligt tror jag att vara där, speciellt när man har starka självmordstankar, fina du. Jag tror du har mycket, nästan allt, att vinna på att försöka ändra ditt synsätt på dig själv. Ge dig själv empati och vända spiralen. Arbeta på att förlåta dig själv för att det blivit som det blivit. Herregud det finns så mycket som kan hända här i livet ifall man har pyttelite otur och så får det enorma konsekvenser. Jag tror människan har skrämmande lite att säga till om överlag, livet ”händer en” snarare, är min erfarenhet. Skulle du kunna försöka stoppa dig själv när självtvivlet och ältandet kommer? Stor kram

Så kloka ord av dig. Tack snälla. Nu när du säger det. Har fått höra att jag sätter ribban högt. Men hur förlåter man sig själv jag är så kass på sånt där?

Hon sa senast att hon inte visste vad hon skulle när jag berättade om hur jag mår. Sa att om du bara lyssnar så räcker det gott och väl. Uff vad jobbigt det är att berätta om hur man mår.

Ärligt talat vet jag inte har försökt så många gånger men blir alltid påmind. Jag har inget annat val än att fortsätta kämpa. Vad kan man göra, för att minska ältandet? vill verkligen inte i det förflutna

<3 Tror för att inte älta att man behöver medvetandegöra för sig själv när man tänker på exempelvis sitt förflutna. Stoppa sig själv där i tanken och aktivt välja att fokusera på något i nuet som tar ens uppmärksamhet. Det kan vara att när man får en tanke så ställer man sig istället och diskar. Man försöker lura hjärnan att fokusera på annat, alltså. T ex tänker på hur varmt diskvattnet är, vilka färger det är på kopparna osv. Kanske låter väldigt flummigt ser jag nu när jag skriver men det är mer tänkt som exempel.

För att förlåta sig själv tror jag på att komma med motargument inför sig själv. Hur hade du t ex. stöttat en kompis som var i samma situation? Oftast har man lättare för att vara tolerant och förlåtande emot andra men supersvårt att vara det inför sig själv?

Jag hejar på dig!