This topic has been reported for inappropriate content.
Det slog mig just att i skolan exempelvis säger ofta lärare att de som verkligen skulle behöva extrastöd sällan söker det, medan de som redan är högpresterande söker sig dit i stället och då för att försäkra sig om att de verkligen förstått rätt. Exempelvis kring sådant som hur man skriver referenser rätt på universitetet. Hjälpen och resurserna går då alltså till fel personer egentligen.
Tänker på det här med att hänvisa till terapi, vårdcentraler och psykiatrin så fort en människa säger att den mår dåligt. Riskerar inte det också att personer som nyligen “insjunkat” i en “mindre depp” trycker på i vårdkön då? De som verkligen skulle behöva hjälp får jättemycket konkurrens från personer som kanske är totalt självgående i övrigt men har drabbats av lite ångest under en senare tid. Jag har hört att det är så det ser ut hos yngre personer att så fort de mår dåligt så tror de att det är så pass allvarligt att de måste söka professionell hjälp. Inte att det ingår i livet att känna svår smärta ibland – för saker och ting händer en.
Så om man bara ponerar att varje kompis som pratar om ett problem, lyfter ett dilemma, med mig hänvisar jag vidare till sjukvården – hur stor blir då inte denna vårdkö? Och vad är det jag förmedlar till kompisen?
Dina problem är så pass allvarliga att en utbildad person behöver kolla närmare på det här – jag räcker inte till.
Vore inte det bättre om vi som medmänniskor lyssnar på vad personer säger? Slutar hänvisa till terapier det första vi gör så fort ett problem kommer på tal eller någon säger att denne mår dåligt?
Jag tror det är jätteviktigt att hjälpen når ut till personer som verkligen, verkligen behöver den. Resten borde vi kunna ta hand om. Vi är väl inga idioter? Och de som har gått i terapi vet ju att terapeuter är knappast några übermenschen.
