Hem > Forum > Livet > Rädd för att åldras och inte känna mig nöjd

Rädd för att åldras och inte känna mig nöjd

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är rädd för att bli gammal. Inte för att bli skrynklig i huden och se gammal ut,  utan för att kroppen bitvis slutar fungera.

    Kan också känna mig oerhört missnöjd med mitt liv. Inte alls levt som jag skulle velat leva. Har ålderspanik att försöka börja leva den lilla tid jag har kvar, men kommer aldrig dit. Dagarna bara går till skit och skittankar. Så avundsjuk på de som lever och tar vara på livet.

    Jag vill också leva!

     

    Avatar

    <3 Relaterar! Vad är det du önskar att livet är fullt med – lite mer specifikt? Är det upplevelser, se världen, en stor vänkrets, ha ett häftigt arbete, skaffa barn, önskan om att ha blivit ett speciellt yrke? Etc.
    Tror på att bryta ner vad det är som saknas för att få en överblick åt vilket håll man gärna ska sträva emot? Eller göra en backetlist, hur fånigt och hurtigt det än låter. Kanske flyga luftballong om det kan stilla ens inre rädsla och oro för att inte ha levt fullt ut?

    Själv har jag upptäckt att rädslan för mig handlar om att jag aldrig fick en egen familj, en egen flock, att livet mest bestod av flyktigheter. Drömmer om att slå rot, liksom. Att på djupet bygga något och känna att det är mitt livsverk och där meningen med livet visade sig vara att just det hände. Eller att jag mötte den där personen som betydde allt för mig. Det där livsavgörande. Rädslan består ofta i inte ha fått uppleva mer av det; det livsavgörande. Alltså något lite mer djupt än ytligheter.

    Minns en situation där jag skulle ut och resa för trodde det skulle stilla min oro och livsleda. Upptäckte då rätt tidigt att det var inte fler stränder som jag vill se, eller möta fler främlingar, en annan kultur. Utan behovet, upptäckte jag, var att jag snarare ville ha en kram. Få skeda någon tryggt hemma. Leva i det. En kärleksrelation med en partner. Så knäppt det kan vara när man inte vet exakt vilka behov man har förrän man testar åt ett håll och då märker att det kanske var något annat. Kan även tänka mig att andra människor inte vill ha den där kramen och det förutsägbara utan just vill se nytt. Att dessa lever för mycket i tristess kanske. Det problemet har sällan jag. Mitt liv är väldigt innehållsrikt och det har tagit mig många år att förstå att jag inte behöver elda på ännu mer där. Behöver generellt nästan alltid mer sakta ner.

    Hur ser det ut för dig – om du vill säga? <3

    Trådstartaren

    Jag har inte levt livet fullt ut. Psykiska hinder som bromsat/ bromsar mig. Mycket funderingar jämt. Överlever mest.

    Kanske kan vara att jag inte känt mig älskad inte hittat rätt i mig själv. Meat besviken ofta på mig själv. Just nu på att jag inte utvecklas mentalt TROTS mångårig samtalsterapi!

    Är i  äldre årgång och ser/känner lite panik att det inte är så mycket kvar av livet och även hur det blir/kan bli när man blir riktigt gammal. INGET jag vill uppleva. Avslutar hellre själv innan det blir så. Hat tappat tro. Helt nu. Överlever mest. Känner ingen framtidstro längre.

     

    Avatar

    <3 Förstår, det låter som att du känner dig fast och begränsad i dig själv och det stoppar dig från att leva livet “fullt ut”? Kan f ö känna igen mig i det. Det är någon form av passivitet som fullständigt tar över en? Vad skulle du vilja göra om du inte kände dig begränsad och även tyckte om dig själv – om du vill säga?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.