Upplever mest hela tiden att jag är i otakt och i osynk i mitt egna liv.
För ett par år sedan hade jag tyckt det vore rena drömmen att det plingade så mycket i telefonen. Hade gladligen kastat mig ut och känt mig jättepopulär. Men nu som nästan 40 åring har jag helt andra behov och det är lugn och ro, vill helst inte alls ut och dricka öl på skrikiga ställen utan jag vill ha väninnor som jag kan träffa över en kopp te i nyktert tillstånd. Eller gå på promenader och prata om livet. Jag vill övh inte ha några “äventyr” med oförutsägbara killar. Men det är vad som serveras..
Jag köpte även en lägenhet för några år sedan, en bostadsrätt, men lägenheten var så liten och det var helt horribelt att bo i den. Övertygad igen om att jag hade älskat den om jag då hade varit max 25 år. Så det blev snarare förnedrande. Kämpade som ett as för att köpa en drömlägenhet men det gick fullständigt åt helvete (det var mer grejer med den lägenheten).
Samma gäller studierna, jag skiter fullständigt i om jag får högsta betyg eller bra omdömen av lärarna. Som yngre däremot hade jag seglat på små moln – växt av den feedbacken.
Mina syskonbarn verkar fullständigt älska mig också och vill ses gärna hela tiden. Det berättar både mina syskon och mina föräldrar. Också något som värmde mitt hjärta och betydde allt för flera år sedan men idag önskar jag ju att jag hade egna. Det gör faktiskt också ont i mig att investera min kärlek och omsorg i andras barn, även om det såklart är värdefullt det också. Ni fattar säkert vad jag menar.
Killar i 25-års åldern som plötsligt visar enormt intresse. När jag var i den åldern och då väl borde ha stadgat mig för att sedan skaffa barn och gifta mig, tyckte jag inte alls kollade åt mitt håll då. Men nu. Nu gör de det.
Allt är försent. Förstår inte alls hur man matchar sina nutida behov och drömmar med omvärlden. Rädd att det alltid ska fortsätta såhär. Bara eftersläpningar och där jag blir sorgsen och känner mig likgiltig inför det som “ges”.
