Hem > Forum > Livet > Nya svar – hur orkar man sig igenom?

Nya svar – hur orkar man sig igenom?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Efter 30 år på jorden så har jag under de senaste månaden fått svar på frågor jag inte ens visste att jag hade. För att göra en lång (livs)historia kort så växte jag upp i en religiös sekt, familjen splittrades när jag var ca 8 år, delades mellan religionen och den ”nya världen”, tonårstiden började med depression och åtskilliga besök hos BUP osv. Ung vuxen betyder inte VUXEN utan livet bestod mer eller mindre av kaos på ett eller annat sätt. Dåliga relationer, dåliga val, insomnia, medicin – listan kan göras lång. Sedan skedde något. Jag träffade min sambo för 6 år sedan – träffades romantiskt efter att ha känt varandra i utkanten av en gemensam vänskapskrets under flertal år. Med min sambo har jag en sådan trygghet som jag aldrig riktigt har upplevt… En lugn och stabil tillvaro med en solid, stark och framförallt stabil partner. Utan att förstå det då så var jag inte van denna trygghet och ovillkorliga kärlek.. Jag sökte mig efter kaos, det enda jag begrep och förstod. Det här urartade sig på ohälsosamma sätt för min relation men den är inte över. Jag går nu, återigen, i terapi. Medicinerna avstår jag från.

    Här är mitt problem: genom min terapi har jag fått veta att jag mer eller mindre letat upp kaos, instabilitet och osäkerhet med flit. Att växa upp i en religiös sekt skapar ett monster, en osäkerhet som man lär sig leva med och hantera, som man lär sig känna sig trygg i. Ett Stockholmsyndrom. Detta har inte bara min psykoterapeut sagt men också de som tog emot mig på akutpsyk då jag för någon månad sedan var nära på att ta mitt liv… Lyckligtvis körde jag till närmsta hjälp istället för dike.

    Den här vetskapen ger som sagt väldigt mycket förståelse och svar men det ställer också allt på sin kant… Det… Vränger uppfattningen om saker samtidigt som de ger en sorts tröst och röd tråd. Det är dock ohyggligt jobbigt att bearbeta, att inte totalt tappa bort sig i. Det får mig att ifrågasätta i princip allt i mitt liv, mina val, mina beslut. I ärlighetens namn så känns det som att jag föddes igen för någon månad sedan men med ett så överjävla tungt bagage att jag aldrig kommer kunna lära mig gå upprätt. Är det någon som känner igen sig i detta och… Har någonting att tillägga? Det måste inte vara svar eller råd… Bara.. Känslan av att jag inte är ensam med sådan här typ av problematik mitt under ens behandling och bearbetning. Tack för att ni finns ❤️

    Avatar

    Jo det kommer du – och det är sant du föddes för någon månad sedan. Själv är jag uppvuxen i en svårt alkohol skadad familj och i hela min tonårstid sökte jag mig till miljöer vilkas spelregler jag kunde på min fem fingrar. Mina vänner och partners var alkoholister, drogmissbrukare och andra destruktivt normbrytande personer. För att läka och våga släppa taget måste man vara trygg och det verkar du vara i ditt förhållande. Liksom jag kommer du att överleva och du kommer troligen få ett mycket bättre liv än vad du har haft i som ung vuxen eller idag. Jag överlevde så jag tror att du kommer att göra det oxå – skriv gärna mer – jag prenumererar på din tråd – och kommer att läsa dina inslag med intresse.

     

    Trådstartaren

    Jo det kommer du – och det är sant du föddes för någon månad sedan. Själv är jag uppvuxen i en svårt alkohol skadad familj och i hela min tonårstid sökte jag mig till miljöer vilkas spelregler jag kunde på min fem fingrar. Mina vänner och partners var alkoholister, drogmissbrukare och andra destruktivt normbrytande personer. För att läka och våga släppa taget måste man vara trygg och det verkar du vara i ditt förhållande. Liksom jag kommer du att överleva och du kommer troligen få ett mycket bättre liv än vad du har haft i som ung vuxen eller idag. Jag överlevde så jag tror att du kommer att göra det oxå – skriv gärna mer – jag prenumererar på din tråd – och kommer att läsa dina inslag med intresse.

    Tack för ditt svar.

    Jag vet att det kan vara svårt att komma ihåg känslor och stunder, de där mer eller mindre svåra… Minuterna och timmarna när man fastnar i sin ångest, fastnar i allt man ångrar eller önskar man kunde ändra på – kommer du ihåg hur du tog dig ur det? Hur gjorde du för att de bra dagarna tids nog blev fler än de dåliga? Jag känner mig stundtals helt borttappad och vilsen i de inre bilder och känslor som klöser tag och river mig i ryggen. Jag målar upp skräckscenarion för mig själv där min sambo lämnar mig utan förvarning, att jag ska förlora allt… För så har det alltid blivit. Jag vet ju ju OM varför jag tänker så men så det är så väldigt svårt att inte hamna där ibland. Jag känner ibland för att jag vill ösa ur mig precis varenda känsla, varenda rädsla och varje oro men så kan man inte göra mot de som inte är beredda på det. Jag är liksom bara… Så jävla stressad inombords att jag inte vet var jag ska ta vägen. Gångerna då det kväver mig och knäcker mig blir färre, de gånger när jag ifrågasätter om jag kommer orka en dag till, men de vill inte försvinna helt. Jag vet, det tar tid och mycket arbete men… Jag är så rädd att det ska bli som alla andra gånger.. Att det ska gå åt helvete igen och att jag aldrig kommer känna mig hel.

    Hur mår du nu? Hur hittade du din styrka? Vilken relation har du till din familj och hur hanterar du dina sämre dagar?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.