Hej
Jag är ny här. Ska ge detta en chans. Kanske de hjälper att få skriva av sig och på samma gång få vara anonym. Mitt mående nu passar in i alla trådar, visste inte vilken jag skulle välja. Så de fick bli “livet”.
För 2 år sedan öppnades dörren för livet inför mig. Jag Avbröt min 4 år långa sjukskrivning då jag stod inför att “måsta” gå tillbaka till jobbet. Jag tar tjänstledigt för studier och bestämmer mig för att läsa upp gymnasiebetyg för att få behörighet att söka högskola. Det bästa valet jag gjort. Bestämde mig ganska snabbt att jag ska skola om mig helt, börja ett nytt kapitel. Jag har mått rätt skapligt psykiskt under dessa 2 år, har ett svajigt mående pga bipoläritet. Nu i sommar 2019 var planen att bli klar för högskola.
Ringer csn och funderar när utbetalningen av studiebidraget kommer att vara för januari. Får då veta att jag har slut veckor på gymnasienivå. Kändes som att mina fötter sparkades undan från marken.Detta innebär nu att jag inte blir klar med gymnasiet att de inte blir någon högskola. Och jag “måste ” gå till jobbet som jag har lämnat mentalt. Jag måste ställa om, men känner samtidigt att jag inte kan det. Jag kan inte vårda sjuka när jag inte riktigt är frisk själv. Bara att komma till den insikten har tagit 2 år.
Känner mig tom, nästan likgiltig. Livet känns totalt meningslöst helt plötsligt. Vill inte dö ifrån mina barn men på samma gång så känner jag att jag inte vill ha detta livet. Jag vet inte hur jag ska orka med detta livet. Hur ska jag orka vara mamma när mina drömmar är dödade.
Lite kort om min situation just nu. Kanske verkar svammligt men det är taget från mitt hjärta. Säger tack till dig som orkar läsa.
Mvh mamma 40
