Min mammas emotionella likgiltighet!

[Azure Sodyso]

En tanke slog mig precis…Det är mitt i natten och många tankar surrar runt i huvudet på mig 🥴

Jag har mått psykiskt dåligt under väldigt många år. Allt började under tidig tonår. Det var då som mitt mående eskalerade och det blev bara värre med tiden.

Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj med båda mina föräldrar som brukade våld mot mig från och till under hela min uppväxt. Detta är något som påverkade mig otroligt mycket och något som jag än idag får jobba med för att kunna gå vidare.

Det var mest min pappa som var värst. Vi har idag en väldigt blandad och komplicerad relation. Ibland kan den vara väldigt bra och vi är väldigt nära varandra. Vi kan prata med varandra, hitta på saker, skratta och ha roligt ihop. Fast ibland vill jag bara ta distans från honom. Jag vill komma långt ifrån han och kan känna enormt hat mot honom. Det hände ibland att jag och mamma rök ihop och det blev våldsamt. Fast det var inte lika ofta som pappa och inte alls på samma sätt.

Mamma kunde bli våldsam mot mig några enstaka gånger under 1 år. (Ibland ännu mindre tillfällen än så)

Min pappa kunde bli våldsam mot mig flera gånger under 1 månad. Han var dessutom mycket grövre och hårdare på nått sätt. Så en viss skillnad finns där ju.

I alla fall så kom jag på att tänka på en situation som ägde rum för några månader sen. Där min pappa flög på mig. Jag skrek åt han att gå därifrån och låta mig vara ifred. Men han fortsatte! Efter ett tag gick han men då var det försent. Då var jag redan tillräckligt skadad.

Men just nu riktas mina tankar till mamma. För vad gjorde mamma i den situationen?

Jo ingenting! Hon gjorde absolut ingenting. Hon var i sovrummet hos våra hundar när detta hände. Hon sa ingenting, hon gjorde ingenting. Hon måste ha hört vårat bråk. Men ändå gjorde hon ingenting. Inte ens en tanke på att försöka gå i mellan eller stoppa fajten. Redan där märker man att något är fel.

Några dagar efter denna händelsen kom vi in på detta samtalsämnet. Min mamma fick berätta hur hon kände kring detta som hände. Då berättar hon att hon var jätteorolig och inte vågade sova den natten. Hon var orolig över pappa. För när jag och pappa hamnar i dessa fajter så kan pappa bli så förbannad att han får extrem smärta i bröstet och mår då jättedåligt. Och eftersom pappa börjar bli äldre så kan detta bli väldigt farligt såklart. Jag förstår mammas oro men nått jag inte förstår är hennes tankesätt. Hon sa att hon var extremt orolig för pappa. MEN, jag då? Hon nämnde ingenting om mig. Hon var inte minsta orolig över mig. Jag hade lika gärna kunnat ligga i mitt rum halvt sönderslagen. (Nu gjorde jag inte det men ändå) Hon visste inte hur mitt läge såg ut. Verkens psykiskt eller fysiskt eftersom hon inte ens tittade till mig.

Det får mig att börja fundera. Hur mycket bryr hon sig om mig? Sin egen dotter😓

Jag kan bara tänka utifrån mitt eget perspektiv, om jag hade varit mamma i detta läget så hade jag först och främst om möjligheten finns gått i mellan för att inget allvarligt skulle hända. Oavsett vad det är som bråket handlar om. När det övergår och blir fysiskt så är något riktigt fel.

Hade mamma gjort det så hade pappa slutat direkt.

Hade jag varit en mamma, och min partner slår på mitt barn så hade jag gjort allt i min makt för att skydda mitt barn. Det skulle aldrig få lov att hända. Och det spelar ingen roll hur gammal mitt barn är. Om det är ett litet barn eller ett vuxet barn. Det är fortfarande mitt barn. Och i mitt läge hade prio varit att kolla så mitt barn är okej. Fysiskt och psykiskt. Men så tänker inte min mamma. För hon tycker att jag borde skylla mig själv. ”Pappa slår inte om det inte finns en anledning” brukar hon säga! Vad finns där för anledningar att slå sina barn överhuvudtaget?

Har jag fel eller? Skillnad är om hon hade varit rädd för pappa och inte vågat steppa in. Om hon själv hade riskerat att råka illa ut. Då hade  jag haft full förståelse. För då har hon också fallit offer för pappa. Men så är inte fallet. I detta fallet är hon själv förövaren eftersom hon har i andra tillfällen kunnat steppa in och hjälpa pappa att misshandla mig. Tänker även på hennes uttryck om hur hon själv resonerar. Hennes tankesätt är ju att det är mitt fel och att jag förtjänar att bli behandlad så. Hon skyddar pappa i det här fallet.

Det är många gånger som hon har stått och tittat på när pappa legat gränsle över mig och matat på med slag och hon har stått bredvid helt obrydd och typ hejat på. Eller stått och skrikit åt mig att det är mitt fel att han gör så.

Förstår mig inte på henne ibland. Har tidigare alltid tänkt på hur hemsk min pappa är. Pappa gör si och pappa gör så. Och ja det är fruktansvärt vidrigt av pappa att behandla mig på detta viset, men min mamma är fan inte mycket bättre hon heller. Hur kan man inte bry sig mer om sin egen dotter än så? Vad är egentligen värst, pappas våld eller mammas likgiltighet?

Det är många känslor i min kropp som jag går igenom just nu och jag känner mig bara så hjälplös i detta. Många tankar, känslor och minnen som poppar upp och allt på samma gång, det blir bara för mycket för mig.

Hoppas ni fattar vad jag menar❤️ Eller tänker jag helt fel?

(OBS: Är INTE utsatt längre!) 🙏🏻

[Blue Qygyby]

Kram till dig!!! Tänker bara på hur skönt du får det när du flyttar hemifrån och börjar jobba och får sköta dig själv i framtiden! Tycker också att det är dåligt och fel beteende av din mamma.  Jag har varit med om liknande när jag var tonåring och yngre. Det var aldrig någon misshandel eller flera hårda slag men båda mamma och pappa kunde absolut få raseriutbrott och tappa det helt till och från. Har förträngt mycket nu tack o lov. Men kunde va storbråk där det skreks slängdes saker över rummet och knuffades. Sen var stämningen hemma helt förpestad i flera dar efteråt och man stod inte ut med att se dom överhuvudtaget. Kändes inte som att någon annan vän/person i skolan hade liknande situation hemma än vad vi hade det ibland, men det är nog ändå tyvärr vanligare än man tror. Jag vet att både mamma och pappa är bra personer egentligen och vi har en bra relation idag men de har väll haft sina problem och ingen människa är felfri, även om jag tycker att ens ilska eller stress inte ska gå ut över ens egna familj. Där är gränsen nådd och Det blir ju inte så kul. Hoppas du mår bra iaf!

Tycker också det är jätteskumt att mamman är så likgiltig. Tänker på filmen “Ondskan” där mamman spelar piano under tiden som styvpappan misshandlar hennes son. Tycker precis som du att det är ett förövarbeteende att inte hjälpa sitt eget barn i det läget. Jag har faktiskt några kompisar som tycker sina mammors beteende är värre än det som deras pappor utsatte de för, att det sveket är större och djupare. Där den sk. “friska” föräldern skulle hjälpa de så gjorde de ingenting i stället. De har betydligt svårare att förlika sig med det. Det är hjärtlöst att sin egen mamma inte hjälper en och kliver in och stoppar våldet. Fruktansvärt!