Livets mittpunkt?

Det känns som på något sätt att livet strävar emot mig, även om jag tagit stora steg och är påväg mot en bättre riktning så känner jag dendär klumpen inom mig som växer och blir större. Jag tog ändå tag i mig själv, tog mig ur ett destruktivt förhållande och insåg ändå mitt självvärde någonstans. Men nu, det är som att jag inte låter mig själv få leva de liv jag vill, jag finner nya vägar att skada mig själv fysiskt och psykiskt, jag finner ingen ro i själen även fast jag tagit hjälp och accepterat läget. Just nu känns livet som en punkt i mitten av allt, vad är de ens jag strävar efter längre?

Jag hade en seriös krasch förra året då jag var allvarligt deprimerad och självmordsbenägen. Oavsett vad som byggde på kraschen kollapsade hela bygget rakt på mig till slut. Utöver att överleva mig själv och mina självmordstankar tog det helt seriösa mängder tid och ansträgning att ens uppfatta mängden skit jag varit med om. Jag är numera huvudsakligen friskförklarad, men jag känner med dig. Man har liksom arbetat så jävla hårt för att komma till punkten man råkar vara på så när man äntligen ser ljuset i tunneln, hör att livet ropar och ser att det finns både en och två och tre sätt att handskas med det på, så har man inte lust med det längre. Man vill ha en paus. Man vill sova. Man vill slippa. Människan du är idag är inte samma person som gick in i kraschen till att börja med men livet behandlar dig som att så är fallet. Den här eftersmällen går över, den lugnar ner sig och kommer inte vara lika störig senare, men den kommer tillbaka ibland. Ekot av vilka vi brukade vara. Vi handskas med det som vi handskas med vindar och det finns inget farligt i det.