Livet osv.

Hej. Jag hittade denna sidan då jag desperat letade efter.. något.

Detta pga att jag inte vet vad jag ska vända mig. Det är saker inom mig jag måste få ur mig och saker som jag känner att jag måste få respons till, så jag hoppas och hoppas att någon kommer orka läsa detta och skriva sina åsikter.

Jag känner mig inte frisk i huvudet, samtidigt som jag faktiskt känner mig frisk i huvudet. (Detta kommer antagligen bli ganska långt då jag är en flitig skrivare.)

Under mina korta 28 år så har jag ändå gått igenom mycket (Mest inom mig själv, sinne kropp och hjärta.)

Nyligen hade jag ett väldigt skadligt förhållande som verkligen pushade mig till gränsen av psykiskt ohälsa, som tur var så bröt jag till slut upp och det har känt jättebra. Jag är en stor tänkare och en djup tänkare, det är inte så simpelt som “Jag är tjock, jag är äcklig” utan det går djupare än så.

På den senaste tiden har jag börjat ett nytt heltidsjobb vilket är underbart. Samtidigt som jag känner att ensamheten smyger på och greppar tag om mig. Jag har ingen bra kontakt med vänner längre, ärligt talat så har jag på något sätt tappat intresset av det.. iallafall på dom senaste två veckorna. Allt känns liksom.. meningslöst och hopplöst. Det finns ingen som förstår mig. Jag har ett djup jag inte har visat någon, inte mitt absoluta djup. Det är inte för att jag är rädd för något, jag är glad att jag har det, men det har helt enkelt inte funnits någon tid för det och ingen har visat sig intresserad, och jag vet att det inte finns många som kan förstå mig på hela mitt djup. Människor jag träffat har så mycket annat som de tänker på, så mycket som tar upp deras tid, som i mina ögon är onödiga ting att slösa tid på.

I mitt djup så filosoferar jag mycket och jag har frågor till oändligheten om allt, om världen, om livet, om allt i universum, och min tid spenderas till att försöka besvara dessa frågor men det finns frågor där nere som inte jag kan besvara. Där andra människor har behov av bekräftelse till sitt yttre, kärlek, och sex, där har jag andra behov så som djupa konversationer, intellektuella diskussioner, att lära mig mer, att utvecklas. Min lust försvinner mer och mer, och de flesta jag känner är inte på min nivå. (Även om jag inte ser ner på dom, misstolka mig inte.)

En fråga jag ofta ställer mig själv är: Varför?

Då menar jag, inom allt. Inom allt som existerar i livet. Varför? Det är en bra fråga att ställa och det har hjälpt mig med mycket här i livet. Men just nu, just idag så känner jag att både mitt djup och den här frågan sätter käppar i hjulet för mig. Varför kan jag inte vara som alla andra? Jag känner att jag har potential till de sakerna jag vill göra. Men jag har sån liten ork till saker. Jag känner att jag har en otrolig styrka inom mig, men det är som att det är något verktyg inom mig som saknas för att kunna använda mig av den styrkan. Det är så mycket jag vill göra, jag vill gå ner i vikt igen, börja träna igen, forma min kropp och forma mitt sinne. Jag har faktat, jag har planen som kan ta mig från A till B inom träningen. Men jag kan inte sätta igång. Något hindrar mig. Jag känner mig svag. Jag vill även skriva en bok, jag vill utbilda mig till livscoach, med mera. Jag har känt en klarhet dessa dagar även om jag känner mig grovt deprimerad, fast på ett konstigt sätt. Jag ser klart och tydligt min skadlida bana. Jag vet exakt vart jag kommer sluta, vart varje val tar mig, men på något sätt så kan jag ändå inte hindra mig själv från att göra det. Jag har läst väldigt mycket om mental styrka och personlig utveckling och jag anser mig själv vara väldigt medveten. Därför så vet jag exakt vad jag borde göra men jag gör det ändå inte. Jag kan med klarhet se exakt vilka val jag ska göra för att nå mina mål. Jag vet att bara jag gör rätt val ett par gånger så kommer det bli en vana. Men jag kommer inte igång.

 

Ett par ord tänker jag på just nu i denna.. svacka eller vad man nu kallar det. Jag har ramlat ner väldigt långt. Jag skrapar på väggarna på vägen ner men min vilja låter mig inte klamra mig fast för att klättra upp. Dessa ord är Mening. Syfte. Varför? Jag har tappat mig själv, jag är vilse. Jag har inget syfte, och jag tror det är det jag behöver. Även fast jag inte vet vad jag behöver eller hur jag tar mig härifrån. Jag känner att alla som en gång brydde sig om mig på något sätt har slutat med det. En vän som en gång var en bästa vän vet att jag mår dåligt denna helg, men har inte ens frågat någonting om det. Jag kanske behöver bekräftelse ändå? Är det jag kräver av min vän för mycket? Är jag självisk?

 

Hur som helst så har jag kommit till insikt om att vi föds ensamma, vi lever ensamma och kommer dö ensamma. På något sätt så har jag intalat mig själv om att jag är ensam i detta livet och det är bara jag som kan göra någonting åt det, och jag kommer få göra det ensam. Jag behöver ingen. Och jag tänker inte be om hjälp av någon. Jag ska vara stark själv och släppa alla människor runt mig för att de ändå bara tynger ner mig.

 

Jag är på ett mörkt ställe i livet just nu. Om någon nu läser det här, ge mig bara den ärliga sanningen, det är just det jag behöver. Tack för att jag fick yttra några ord.

 

/Mvh

Hej! Det låter som att du både är en stark och målmedveten person som du själv säger, med mycket att ge, och samtidigt inte mår helt bra och känner dig vilsen just nu. Du har brutit upp från ett destruktivt förhållande, vilket är jättebra, men det kan ta tid att hämta sig från ett sådant och kanske är det delvis efterdyningarna av det som gör att du mår dåligt.

Du tänker djupt, du vill göra mycket och du funderar över djupa existentiella frågor. Det är ingenting konstigt eller “inte friskt” med det, men det kan kännas ensamt om man inte har någon att dela sina funderingar med. Och även om man är medveten om saker och ting när det gäller personlig utveckling, så kan man ha rejäla blinda fläckar när det gäller sig själv. För mig låter det som att du skulle behöva någon att prata med för att bolla dina tankar och känslor. Om man inte vill vända sig till vården så finns det privata terapeuter och även självhjälpsgrupper. Kolla tex Fenix självhjälpsgrupper som bland annat har grupper för unga vuxna med olika teman. Men om du mår såpass dåligt att du verkligen känner dig deprimerad så tveka inte att söka hjälp på vårdcentralen. Man är inte “svag” utan stark om man erkänner för sig själv att man behöver hjälp under en period och tar emot den hjälpen, vilket också ger en massa erfarenheter för att senare kunna hjälpa andra (jag tänker på att du vill utbilda dig till livscoach).

När det gäller ensamhet så stämmer det att vi på ett sätt är ensamma och i första hand behöver ta hand om och hjälpa oss själva, men samtidigt behöver vi andra och varandra. Ensam är inte stark, men självklart är att vara ensam bättre än att vara i destruktiva relationer. När det gäller vänner så gör de oss besvikna ibland, men då kan det vara bra att titta på relationen ur ett större perspektiv och med accepterande för att människor är som de är – med sina fel och brister. Ibland behöver man vara överseende men ibland kan det vara så att man behöver gå vidare från en relation. Det kan bara du själv avgöra. Att slänga alla relationer överbord på en gång och tänka att “nu ska jag klara mig själv” brukar dock inte leda till att man mår bättre.

En jättebra träning för att bli en bra livscoach är att börja med sitt eget liv. Önskar dig all lycka till!

Hmm för det första;  du sätter fingret på en intressant sak – den där törsten att få tala med människor om saker som rör sig om annat än ytan. Jag och min nuvarande sambo hittade varandra i den här törsten att få tala om mer komplicerade saker. Vi har insett att det är få människor som man kan ha långa och slingrande samtal med som inte rör sig om vardagens trivialiteter. Kanske borde man skapa en tankeverkstad för sådan som oss.

Jag har fått min intellektuella utmaning genom min sambo och genom mitt jobb som lärare – även om jag blev förskräckt över att inte skolans värld var så intellektuell som jag trott i min ungdom. Men i Skolans värld har jag ändå börjat skapa de kontakter som jag kan dela mina tankar med och som inte ser mig som konstig när jag försöker tänka ett varv till.

Jag har funderat mycket över det här med att det är så  svårt att hitta sådana människor som min sambo … vi är ju så många.

För det andra; Jag funderar på dig – kan du vara i en naturlig sorgeprocess över det förhållande som du med all rätta gav upp? När jag var i samma situation som du så vill jag minnas att jag oxå var nere och kände mig ensammare än någonsing? Vad tänker du på sorgen som motor för det som du betecknar som depression? kram från mig

Tackar så hjärtligt för svar!

Du har så rätt, Purple. Jag har varit väldigt vilsen och tappat bort mig helt. Men känner nu att jag börjar hitta min väg igen. Det kan vara så att det är efterdyningarna av det destruktiva förhållandet jag var i.

Jag lär känna mig själv mer och mer hela tiden och jag märker verkligen att jag har en djup ådra, av funderingar och filosofiska tankar, och jag behöver få ur mig saker på ett eller annat sätt, jag har kommit till klarhet att om jag inte får ur mig saker så kan jag nästan explodera, vilket ledde mig till detta forum. Efter att jag hade postat här så kände jag en stor lättnad, och mycket av det jag kände har släppt faktiskt! (Speciellt efter att jag fått svar också.)

Jag har alltid tacklat saker på egen hand, även om det inte helt varit på egen hand, jag har alltid bollat lite tankar och känslor med nära vänner även om jag inte delat med mig av vissa tankar och känslor, och jag tror det varit bra för mig. Jag reflekterar ofta mycket inom mig själv och det ger mig någon sorts klarhet. För ett par år sen var jag väldigt deprimerad och jag tog mig ur det på egen hand med lite hjälp, av t.ex en coach som hjälpte mig sjukt mycket! Det var då jag bestämde mig för att jag ville utbilda mig till just coach också.

Du har helt rätt i att det inte är en svaghet att erkänna att man behöver hjälp, inte heller en svaghet att öppna upp sig sårbart för någon annan! Jag tror inte att jag är i behov av terapeut eller så, utan jag är mer i behov av intelligenta människor i mitt liv, där jag kan diskutera och konversera, på ett intellektuellt och djupt plan.

Och tack för det sista i ditt svar, jag vet att jag har haft så fel. Jag har djupt inom mig hela tiden vetat att ensam inte är stark. Jag har än en gång fått liter mer klarhet, så tackar hjärtligt!

 

Indigo.

Vad roligt att höra att vi är fler! Det gör mig både glad och förväntansfull att ni hittade varandra! Det betyder då att det kan finnas en liknande för mig någonstans där ute. Jag har länge känt, när jag träffat nya människor och lärt känna människor att jag är på ett helt annat plan, det som är viktigt för dessa människor att prata om är och har varit bara små struntsaker för mig. När jag hela tiden tänkt på ett helt annat plan.

En tankeverkstad låter ju helt fantastiskt! Det är ju en jättebra idé! En plats där vi alla kan få utlopp för det vi behöver så mycket. Fantastiskt!

Någon sorgprocess för mitt förra förhållande är det inte, då jag bara känt lättnad över det och dessutom så är alla känslor för henne helt borta och jag är ens osäker på om dom någonsin fanns där. Det handlar mer om mig själv, det här. En riktig depression tror jag inte det är, utan mer att jag tappade bort mig själv för ett tag. Jag har ramlat ner så otroligt många gånger i mitt liv och efter att jag lärde mig om mental styrka och personlig utveckling så har jag lättare kunnat plocka upp mig själv och komma igång igen. Och nu känner jag verkligen att jag är på g igen! Att jag postade på detta forum blev min räddning, och dessutom så har era svar gett mig otroligt mycket. Så jag vill tacka för att ni tog er tid! Det betyder otroligt mycket för mig!

 

/Mvh

 

 

Vad kul att du tänt till igen – forumet blev en slags tankeverkstad.

kram