Vad jag kommer säga är kanske inte vad som förväntas på ett forum som detta. Kort och gott: jag har hamnat i psykiatrins hamsterhjul av diagnoser och mediciner men enligt mig själv inte vara sjuk. Det viktigaste och som bör understrykas är att jag under mina unga år tonåren och sen vidare upp i vuxenlivet inte hade några vänner. Varför kan man fråga sig. En mycket viktig fråga som måste besvaras och svaret är en väldigt stark stark ångest att bara yttra något enstaka ord i närheten av andra människor (på den tiden ska påpekas).
Man pratade nog lite om “social fobi” och det var inte så mycket mer med det. Jag hade också en ätstörning. Men sen sattes diagnosen “schizoid personlighetsstörning” utan min kännedom någon gång som ung vuxen. Men jag ville ju men kunde inte prata med andra. När jag sedan blev ännu lite äldre hände det att jag tappade humöret och även “handgemäng” om än inte speciellt grovt våld. Rörde sig väl om att jag “bankade” på Pappas arm/överkropp. Minns inte. Upplevde att jag blev provocerad. Till ex bad jag min pappas nya fru att inte tilltala mig (vi kände eg inte varandra och gör det fortfarande inte). Någonstans där berättade jag för psykiatrin att jag kände mig som övervakad. Och vad jag förstår och minns så fick jag diagnosen paranoid schizofreni utan vidare frågor ifrån psykatrin om vad jag hade upplevt. Jag tror egentlg att jag bara trodde att jag upplevde en paranoid vanföreställning men jag kan sträcka mig till att jag hade någon form av paranoia. Däremot och det är huvudsaken så tror jag inte att jag hade/har Schizofreni vilket man ska uppfylla en rad kriterier.
Jag har lidit av deras mediciner tvångsbehandlngar etc i åratal. Jag är helt slut och ingen människa utanför psykiatrin tycks vilja ha med en att göra. Stigmatiserad av diagnosen överviktig, tilltaganda depression och känsla av hopplöshet. Jag har inte ens här börjat att berätta om vad jag upplevt under mina år som “schizofren”. Jag orkar inte och det blir nog för långt. Men det har bara blivit värre och värre.
